Inte så glad som alla tror!

Skriv svar

Till forum

• Alla i min närhet tror att jag är luckligast i världen, den finns ingen som tror att jag kan vara något annat än glad och positiv. Jag får alltid höra av alla runt mig att jag är så glad och snäll och det är ju jätte kul. Men ingen kan heller förstå vad som döljer sig bakom mitt glada skal. Jag har fått höra att: du har säkert inte upplevt så mycket hemskt i ditt liv och du borde inte ha några problem i världen. Om det ändå var så... Bakom mitt glada skal döljer sig en uppväxt med en psykiskt sjuk och alkohol missbrukande pappa. Det finns nog ingen i hela världen som skulle gissa på att ljust jag har en sådan pappa... Men det är bara för att jag är expert på att dölja mina känslor bakom ett leende, jag har jätte svårt att visa andra känslor och får jätte dåligt samvete om någon tycker synd om mig! Jag vill inte att någon skall få veta om min pappa. Därför döljer jag allt med leende.
  
  Finns det någon som känner igen sig?

  Postat av: Glader
  09 jun 2011 23:06
  
  
• JJJJJJJJJaaaaaaaaaaa - a då, det finns det massor.......
  Å om jag kunde få ruska om dig o krama om dig och berätta för dig att det faktiskt finns massor med människor, medvandrare som kan sätta sig in i hur det är med just en sån förälder för att vi alla har en anhörig som vi kan ha möjligheter att lära känna oss SJÄLVA igenom med hjälp av varandras livsberättelser och delningar... Det finns Hopp, jag lovar. Skäms inte för någonting. Och ha inte dåligt samvete, ok KÄNN att du har det men det är inte ditt - utan det är det du fått bygga upp för att själv överleva OCH det går att balansera ut allt i livet. Låt det bara ta den tid det behöver men sök upp ställen människor och böcker.... de finns.... även om du botaniserar runt här på KULILNG.
  Kram o Lycka till för Dig,
  Jag har fått hjälp

  Postat av: mia
  12 jun 2011 11:59
  
  
• Har exakt samma sak här, min pappa är manodepressiv & alkoholist. Är en väldigt glad & positiv tjej utåt, men när jag är ensam känner jag mig så ledsen ibland. Har svårt för att prata om mina känslor, känner mig "löjlig" och skulle någon tycka synd om mig skäms jag. Har även väldigt dåligt självförtroende, när jag var runt 15 år märkte mina vänner det. Men nu när jag blivit äldre (är 22 år) har jag försökt dölja det & inte klaga på mig själv då det är "oattraktivt". Detta har bara lett till att folk tror jag har världens bästa liv & att jag tkr jag själv är bäst & vackrast! Folk/vissa vänner m.m klagar nu mer på mig, pikar & verkar tycka jag pratar på för mkt. Känns som att jag inte vet vem jag är, vissa dagar kan jag ha hur mkt energi som helst, självförtroende & positiv, till att nästa dag känna mig trött, ful & att allt är tråkigt, som att livet nästan är meningslöst. Detta är nog det närmsta jag nånsin kommit att berätta om mina känslor, hade kunnat skriva i timmar.

  Postat av: Jenize
  10 nov 2011 01:45
  
  
• Det är så sjukt jobbigt, känner exakt igen mig i vad du skriver. Ibland känns det som att jag lurar mig själv och mina känslor och inte alls vet vem jag är. Jag hatar att visa andra känslor, det går inte och jag känner mig verkligen jätte löjlig oom jag skulle göra det. När jag är med mina kompisar verkar det som att jag är hur glad som hellst, men när jag sedan är ensam blir jag också så ledsen. Tänker på hur misslyckat mitt liv är och att jag aldirg kommer lyckas med något i livet eftersom jag har så sjukt dåligt självförtroende och inte vågar öppna mig eller lita på någon. och något som gör mig så sjukt ledsen är när mina kompisar pratar om sina pojkvänner, då känner jag mig så ensam och det känns som att jag alltid kommer få leva ensam bara för att jag har så dåligt självförtroende, känner mig så ful, litar inte på någon osv.
  Jag vill så gärna kunna leva som mina kompisar men det är så mycket som bromsar mig :(

  Postat av: Glader
  21 nov 2011 15:53
  
  
• Jag vet inte hur gammal du är, men kanske kan du delta i en grupp med ungdomar som har föräldrar med missbruk och/eller psykisk sjukdom. Det brukar finnas bra gruppverksamhet i kommunen. Titta på din kommuns hemsida, och skriv tex GRUPPVERKSAMHET i sökrutan. Andra ord man kan prova med är frasen BARN TILL. Då borde du hitta sådan gruppverksamhet. Det ger jättemycket att dela med andra som har liknande erfarenheter. Och gruppledaren kan lotsa och stödja.
  
  Genom att få berätta om det man har varit med om så stärker man sitt självförtroende. Man får hjälp att ta plats, att hitta sig själv och våga vara den man är och känna allt man känner - både glädje och sorg. Och man kan få nya kompisar som förstår och som man kan ha roligt ihop med.
  
  Om du inte känner att du orkar, vågar eller vill vara med i en grupp så sök istället enskilt stöd. Prata med skolkuratorn om du går i skolan, kontakta studenthälsan om du pluggar på högskola eller ring vårdcentralen och boka en tid hos en kurator där.
  
  (Om man vill kan man också prata med en diakon eller präst. Det kostar inget. Det finns ibland särskilda skolpräster och studentpräster. Och så vanliga diakoner och präster i församlingen där man bor förstås. De är också vana att prata om sådana här saker). (Det jag känner till är Svenska kyrkan, men det finns antagligen liknande bra stöd i andra samfund också).
  
  Det ger väldigt mycket att få stöd av någon som har tid att lyssna och som är van att höra. Du är inte ensam.

  Postat av: Karolina
  22 nov 2011 17:26
  
  
• Jag kollade lite snabbt på olika kommuners hemsidor. Och det verkar som att man får prova lite olika sökord för att hitta en gruppverksamhet. Andra ord man kan prova med är tex MISSBRUK eller PSYKISK SJUKDOM eller ANHÖRIG eller STÖDGRUPP. Man får prova sig fram. De flesta kommuner har någon form av gruppträffar för den som vuxit eller växer upp med en psykiskt sjuk och/eller missbrukande förälder. Det brukar finnas olika grupper för både barn, ungdomar och även vuxna.

  Postat av: Karolina igen
  22 nov 2011 17:43
  
  
• ett förslag är att läsa böcker där man kan känna igen sitt liv i texten och få tröst o styrka av i...
  Kram o Känn att Du är Värdefull...
  Lyssna mer än Tala ett tag...
  Tala är silver - Tiga är Guld...
  Kanske man kan lära om sig själv då...

  Postat av: mia igen...
  23 nov 2011 15:53
  
  
• för mig är det typ samma sak min mamma är psykiskt sjuk och mår inte alls bra,hon ligger på sjukhus.pappa brukar fråga hur jag mår och då säger jag alltid att jag mår bra men jag mår inte alls bra.jag brukar även gråta varje kväll för det är då jag har tid att tänka på allting och då blir jag ledsen.

  Postat av: mikki
  16 dec 2011 22:54