Jag är en tjej på 20 år som precis har kommit hem från Australien där jag pluggade i ett år.
Till en början hade jag riktigt roligt, träffade massa nya kompisar från alla delar av världen på campuset jag bodde på
Och festade en hel del, i snitt ungefär 3gånger i veckan och jag blev kalaspackad varenda gång. Vaknade upp, gick till
Skolan, åt massa skitmat eftersom det var det enda jag fick i mig när jag var bakis.
Har alltid tränat en hel del men det drog jag ner på fort eftersom jag var full eller bakis typ hela tiden och i slutet tränade jag knappt alls. Det var första terminen. Då hade jag BARA ROLIGT, var nöjd med allt och kände verkligen att jag levde livet.
Sen kom sommarlovet, jag åkte hem till Sverige i två månader i den kallaste vintern. När alla andra jobbade eller var i skolan gick jag till gymmet. Jag började bli mer seriös med min träning och försökte att dra ner på drickandet till en gång varannan vecka vilket gick bra, åt efter ett schema jag själv la upp och gick riktigt in för att gå ner alla kilo jag hade lagt på mig pga all alkohol och skitmat första terminen, jag gick ner 5kg på 2 månader. Riktigt skönt att få ordning på det där kände jag och blev väldigt stolt.
Precis innan jag skulle åka tillbaka till Australien för att påbörja termin nr 2 får jag reda på att min mamma hade köpt lägenhet och tänkte skilja sig. Min första tanke var "äntligen!!! Det har ju varit min högsta önskan sen jag var typ 12" . (Eftersom att 90% av alla samtal dom har haft någonsin har varit bråk)
Väl i Austalien fick jag veta att min yngsta bror (nu 11,5år) blev väldigt ledsen. Vi har alltid stått varandra riktigt nära och jag har passat honom och tagit mycket ansvar för honom pga att min mamma har varit sjukskriven de senaste åren och inte orkat och klarat av speciellt mycket om man jämför med innan.
Det var riktigt jobbigt att vara på andra sidan jorden i ett halvår när min bror var så ledsen och jag kunde inte göra något.
Vi har alltid varit bästisar!! Han har nästan känts som min egen son.
Det var då det började. Jag fortsatte gå ner i vikt (med mening) ville ha bort dom där sista kilona jag hade lagt på mig.
Sakta men säkert kom alla mina negativa tankar och välde över mig.
Jag började helt plötsligt känna att ingenting spelade någon roll längre.
Jag struntade i min viktnedgång. Började äta vad jag kände för dvs skitmat eller ingenting alls.
Speciellt när ångesten kom för allt jag hade ätit och då åt jag inte mer på hela dagen.
Jag började helt plötsligt gråta inne i gymmet utan att fatta varför.
Det kändes som alla stirrade på mig och att gymmets väggar kom emot mig och fick en klump i magen. Försökte jag trotsa mig själv genom att stanna kvar där inne började jag gråta.
Detta ledde till att jag gick dit mer sällan, på konstiga tider ex fredagskväll för att jag inte ville att
någon skulle se mig när jag tränade. När jag var på gymmet och det inte var några där kändes det bra några
gånger innan jag började ge mig själv riktigt dålig feedback, det kunde handla om vad som helst.
Ex, mina vikter är för lätta jag är så klen, eller kolla på min spegelbild vilken dålig teknik jag har, jag blir så ful och röd i ansiktet
när jag tränar, det är pinsamt att behöva kämpa så hårt när vikterna är så lätta etc.
Jag slutade att gå dit helt.
Till en början älskade jag min utbildning men i takt med att jag blev missnöjd med allt här kändes det plötsligt oviktigt. I början satt jag längst fram och var 100% inne i föreläsningarna.
Helt plötsligt sket jag i att ens gå dit. Jag var konstant trött och inget var roligt. Jag kunde stanna hemma en hel dag i min säng, bara gråta utan att fatta varför och de enda gångerna jag lämnade sängen var för toalettbesök, gå till kylskåpet eller mataffären för att köpa skitmat för att dämpa ångesten för att efteråt få ännumer ångest. Jag hade två killkompisar i
Klassen jag tyckte om, resten tyckte jag var dumma i huvudet. Jag visade öppet att jag inte tyckte om dom och
Dom enda ja faktiskt var trevlig mot / eller åtminstone inte otrevlig mot var dessa två killarna.
Gick knappt till skolan alls på två månader, endast om det var prov. Började bli arg på mig själv över mina "dåliga betyg"
Som tilloch med hade blivit högre pga prestationsångest. Sista tre veckorna i skolan insåg jag allvaret och började plugga och bocka av alla inlämningar jag borde ha börjat med långt tidigare.
Jag satt heldagar i datasalen och hoppade över "oviktiga" lektioner för att hinna bli klar i tid. Satt morgon till kväll och det
Var i stort sätt det enda jag gjorde. Kände på något sätt att jag fick en ork jag inte hade haft på två månader. Men det var
Det enda jag kunde fokusera på, tänkte inte på något annat än bara pluggandet.
Under dessa månaderna kunde extremt små töntsaker få mig att gråta floder och jag trodde världen skulle gå under i stort sätt.
När jag kom hem till Sverige direkt efter det där mådde jag i stort sätt bra konstant i 2 veckor. Det var riktigt kul att träffa alla
Kompisar hemma och jag höll mig aktiv dygnet runt och var glad och trodde att äntligen! Nu finns inga sorger kvar och livet är på topp!
Men verkligheten sprang ikapp mig. Nu jobbar jag 6dgr/v och känner mig konstant trött, hängig, ledsen, värdelös, tråkig, ful och har panik för vad jag ska göra efter sommaren. Vill inte ta tag i mitt liv och påbörja vuxenlivet.
- MEN när jag är på jobbet flamsar jag och skrattar och är jättesocial varenda eviga dag!
Det är endast på jobbet jag känner att jag mår bra och är hyfsat positiv, driver och bjuder på mig själv och jag gillar så gott som alla
Arbetskamraterna. I övrigt orkar jag typ ingenting, ringer någon kompis är jag alltid trevlig och hakar på deras roliga idéer men känner alltid att jag egentligen inte borde för jag fattar inte hur jag ska orka gå till jobbet imorgon eller ta mig hem därifrån eller orka vara trevlig. Jag har blivit livrädd för att uppfattas som en grinig, tråkig, blyg, ointelligent person och känner att det tar extremt mkt energi från mig att alltid behöva bevisa för alla att jag inte är ex: grinig, tråkig, negativ etc...
Min fråga: Jag fattar inte själv. Är jag deprimerad eller inte?
Eller är jag bara en trött och negativ person som har fått extremt dålig både självkänsla och självförtroende?
Eller är det något annat fel på mig?
Anonym
21 jul 2013 23:31