Kuling.nu

Mötesplatsen för dig som har en förälder med psykisk sjukdom

Hypokondriker eller deprimerad?

Skriv svar

Till forum

  • Jag är en tjej på 20 år som precis har kommit hem från Australien där jag pluggade i ett år.
    Till en början hade jag riktigt roligt, träffade massa nya kompisar från alla delar av världen på campuset jag bodde på
    Och festade en hel del, i snitt ungefär 3gånger i veckan och jag blev kalaspackad varenda gång. Vaknade upp, gick till
    Skolan, åt massa skitmat eftersom det var det enda jag fick i mig när jag var bakis.
    Har alltid tränat en hel del men det drog jag ner på fort eftersom jag var full eller bakis typ hela tiden och i slutet tränade jag knappt alls. Det var första terminen. Då hade jag BARA ROLIGT, var nöjd med allt och kände verkligen att jag levde livet.

    Sen kom sommarlovet, jag åkte hem till Sverige i två månader i den kallaste vintern. När alla andra jobbade eller var i skolan gick jag till gymmet. Jag började bli mer seriös med min träning och försökte att dra ner på drickandet till en gång varannan vecka vilket gick bra, åt efter ett schema jag själv la upp och gick riktigt in för att gå ner alla kilo jag hade lagt på mig pga all alkohol och skitmat första terminen, jag gick ner 5kg på 2 månader. Riktigt skönt att få ordning på det där kände jag och blev väldigt stolt.

    Precis innan jag skulle åka tillbaka till Australien för att påbörja termin nr 2 får jag reda på att min mamma hade köpt lägenhet och tänkte skilja sig. Min första tanke var "äntligen!!! Det har ju varit min högsta önskan sen jag var typ 12" . (Eftersom att 90% av alla samtal dom har haft någonsin har varit bråk)

    Väl i Austalien fick jag veta att min yngsta bror (nu 11,5år) blev väldigt ledsen. Vi har alltid stått varandra riktigt nära och jag har passat honom och tagit mycket ansvar för honom pga att min mamma har varit sjukskriven de senaste åren och inte orkat och klarat av speciellt mycket om man jämför med innan.

    Det var riktigt jobbigt att vara på andra sidan jorden i ett halvår när min bror var så ledsen och jag kunde inte göra något.
    Vi har alltid varit bästisar!! Han har nästan känts som min egen son.

    Det var då det började. Jag fortsatte gå ner i vikt (med mening) ville ha bort dom där sista kilona jag hade lagt på mig.
    Sakta men säkert kom alla mina negativa tankar och välde över mig.
    Jag började helt plötsligt känna att ingenting spelade någon roll längre.
    Jag struntade i min viktnedgång. Började äta vad jag kände för dvs skitmat eller ingenting alls.
    Speciellt när ångesten kom för allt jag hade ätit och då åt jag inte mer på hela dagen.
    Jag började helt plötsligt gråta inne i gymmet utan att fatta varför.
    Det kändes som alla stirrade på mig och att gymmets väggar kom emot mig och fick en klump i magen. Försökte jag trotsa mig själv genom att stanna kvar där inne började jag gråta.
    Detta ledde till att jag gick dit mer sällan, på konstiga tider ex fredagskväll för att jag inte ville att
    någon skulle se mig när jag tränade. När jag var på gymmet och det inte var några där kändes det bra några
    gånger innan jag började ge mig själv riktigt dålig feedback, det kunde handla om vad som helst.
    Ex, mina vikter är för lätta jag är så klen, eller kolla på min spegelbild vilken dålig teknik jag har, jag blir så ful och röd i ansiktet
    när jag tränar, det är pinsamt att behöva kämpa så hårt när vikterna är så lätta etc.
    Jag slutade att gå dit helt.

    Till en början älskade jag min utbildning men i takt med att jag blev missnöjd med allt här kändes det plötsligt oviktigt. I början satt jag längst fram och var 100% inne i föreläsningarna.
    Helt plötsligt sket jag i att ens gå dit. Jag var konstant trött och inget var roligt. Jag kunde stanna hemma en hel dag i min säng, bara gråta utan att fatta varför och de enda gångerna jag lämnade sängen var för toalettbesök, gå till kylskåpet eller mataffären för att köpa skitmat för att dämpa ångesten för att efteråt få ännumer ångest. Jag hade två killkompisar i
    Klassen jag tyckte om, resten tyckte jag var dumma i huvudet. Jag visade öppet att jag inte tyckte om dom och
    Dom enda ja faktiskt var trevlig mot / eller åtminstone inte otrevlig mot var dessa två killarna.
    Gick knappt till skolan alls på två månader, endast om det var prov. Började bli arg på mig själv över mina "dåliga betyg"
    Som tilloch med hade blivit högre pga prestationsångest. Sista tre veckorna i skolan insåg jag allvaret och började plugga och bocka av alla inlämningar jag borde ha börjat med långt tidigare.
    Jag satt heldagar i datasalen och hoppade över "oviktiga" lektioner för att hinna bli klar i tid. Satt morgon till kväll och det
    Var i stort sätt det enda jag gjorde. Kände på något sätt att jag fick en ork jag inte hade haft på två månader. Men det var
    Det enda jag kunde fokusera på, tänkte inte på något annat än bara pluggandet.
    Under dessa månaderna kunde extremt små töntsaker få mig att gråta floder och jag trodde världen skulle gå under i stort sätt.
    När jag kom hem till Sverige direkt efter det där mådde jag i stort sätt bra konstant i 2 veckor. Det var riktigt kul att träffa alla
    Kompisar hemma och jag höll mig aktiv dygnet runt och var glad och trodde att äntligen! Nu finns inga sorger kvar och livet är på topp!

    Men verkligheten sprang ikapp mig. Nu jobbar jag 6dgr/v och känner mig konstant trött, hängig, ledsen, värdelös, tråkig, ful och har panik för vad jag ska göra efter sommaren. Vill inte ta tag i mitt liv och påbörja vuxenlivet.
    - MEN när jag är på jobbet flamsar jag och skrattar och är jättesocial varenda eviga dag!
    Det är endast på jobbet jag känner att jag mår bra och är hyfsat positiv, driver och bjuder på mig själv och jag gillar så gott som alla
    Arbetskamraterna. I övrigt orkar jag typ ingenting, ringer någon kompis är jag alltid trevlig och hakar på deras roliga idéer men känner alltid att jag egentligen inte borde för jag fattar inte hur jag ska orka gå till jobbet imorgon eller ta mig hem därifrån eller orka vara trevlig. Jag har blivit livrädd för att uppfattas som en grinig, tråkig, blyg, ointelligent person och känner att det tar extremt mkt energi från mig att alltid behöva bevisa för alla att jag inte är ex: grinig, tråkig, negativ etc...

    Min fråga: Jag fattar inte själv. Är jag deprimerad eller inte?
    Eller är jag bara en trött och negativ person som har fått extremt dålig både självkänsla och självförtroende?
    Eller är det något annat fel på mig?
    Anonym
    21 jul 2013 23:31

  • Hej Anonym. När jag läser det du skriver fastnar jag särskilt för några saker i din berättelse: Att din mamma varit sjukskriven en längre tid och att du haft ansvar för din lillebror så att han till och med känts som din egen son. Och att du fått veta att dina föräldrar skulle skilja sig.

    Det är svårt att frigöra sig och utforska sitt eget liv om man har fått ta ansvar för ett småsyskon som finns kvar hemma och mår dåligt. Det kan också hända att man blir arg och ledsen när föräldrarna väl skiljer sig, om det är den förändringen man egentligen hade behövt för länge sedan. Det är som att luften går ur en när väl förändringen kommer.

    Att försöka lösa detta genom att dricka för mycket - fly in i berusningen - är ganska vanligt. När man inte vet hur man ska hantera situationen så flyr man istället. Men du har rätt att må bra. Du ska inte behöva fly in i drickande. Mat och träning är ju också sådant som kan bli som en slags "drog". Och det kan vara svårt att ta sig ur dessa negativa mönster på egen hand när man väl kommit in i dem.

    Du har god kraft i dig, och du tänker också på dig själv, det visar du genom det du skrivit här. Men jag tror att du behöver hjälp. Du behöver hjälp att hitta en balans i hur mycket du ska tänka på dig själv och hur mycket du ska tänka på familjen.

    Vad behöver du? Vad vill du göra i ditt liv just nu? Vad är ditt nästa steg, som DU önskar och vill i ditt liv?

    Det verkar som att du känner för stort ansvar för din lillebror, och också för din mamma. Vad behöver du för att kunna släppa det ansvaret och börja bry dig om dig själv lite mera? Vad behöver du för att känna dig trygg?

    Utifrån det du berättar kanske du skulle ha hjälp av att själv tala med en kurator eller liknande, OCH att du och din familj gick till familjerådgivning, så att ni kunde prata om vad ni känner inför skilsmässan och framförallt att ni alla fick prata om era relationer, och komma fram till en lösning där du inte behöver känna ett så stort ansvar för dina familjemedlemmar som du gör nu. Du har fått för stort ansvar låter det som, och ni behöver prata igenom er situation med någon utomstående, så att ni alla får hjälp att hitta bättre ansvarsfördelning i familjen.

    Det är dina föräldrar som har ansvar för din lillebror. Inte du.

    Du är "ung vuxen" och behöver få utforska dina egna vägar ut i livet, du behöver få pröva dig fram i ditt eget liv och tänka på dig själv. För att kunna göra det behöver man helst få känna att det är lugnt hemma i föräldrahemmet. Att det finns som en trygg bas. Och att familjen som är kvar där hemma klarar sig utan mig en stund. Att inte deras välmående hänger på dig. Därför kan man som familj ha nytta av att tillsammans träffa t.ex en familjerådgivare och prata om hur varje familjemedlem känner, bena upp saker och ting, och få hjälp att lägga de olika ansvaren på rätt plats.

    Du har ansvar för ditt liv, inte för din bror eller dina föräldrar. Du har bara ansvar för dig och ditt liv. Och just nu behöver du kanske hjälp - att komma ur drickandet, komma ur den negativa spiralen med träningen och maten, och framför allt behöver du hjälp att få ta plats själv i ditt eget liv och våga tänka på dig själv.

    Om du pratar med en kurator kanske du skulle ha hjälp av någon som har kunskaper om alkohol och beroendeproblematik. Du kanske också skulle ha nytta av att prata med någon som har kunskaper och erfarenhet att hjälpa personer med mat- och träningsberoende. Det kan vara svårt att ta sig ur dessa mönster på egen hand, och det kan vara bra att ta hjälp av någon som har specialkunskaper på området. Det vi äter, dricker och hur vi tränar påverkar ju också vårt psyke. Det påverkar hur vi mår. Och det kan lätt bli en ond cirkel, som kan vara svår att ta sig ur på egen hand. Därför kanske du skulle ha nytta av att både få hjälp till en bättre relation med dina familjemedlemmar OCH även få en bättre relation till alkoholen, maten och träningen.

    Att be om hjälp när man behöver är ett väldigt bra sätt att ta ansvar för sitt liv. Varje människa behöver hjälp av andra ibland, oavsett hur vuxen man än är. Och när man är ung som du behöver man extra mycket stöd av andra vuxna - så att man får hjälp att steg för steg växa in i sitt eget vuxenliv.
    "Karolina"
    30 jul 2013 12:05

  • Det låter också väldigt mycket att jobba 6 dagar i veckan. Vemsomhelst skulle kunna bli trött och slut av det. Finns det möjlighet att dra ner på jobbet lite? Risken är annars att du driver dig själv för hårt. Du behöver få lyssna på dig själv, och ta hänsyn till hela dig. Vi människor behöver ju både aktivitet och vila, rörelse och stillhet, gemenskap och avskildhet.

    När man är ung försöker man ofta leva upp till andras krav och förväntningar, det som man upplever att andra förväntar sig av en. Men det håller inte i längden. Man behöver istället lyssna på sig själv, och sätta sina egna gränser. Ta reda på vad man själv egentligen vill och behöver, och försöka ta hänsyn till det.

    Det tar lite tid att lära sig, men man tar ett steg i taget. Det är viktigt att ta hänsyn till också sig själv. Varje människa behöver det.
    "Karolina"
    31 jul 2013 11:54

Skriv svar

  

Alla svar granskas innan de publiceras.