Kände för att skriva en berättelse om min situation. Jag vet inte varför.
Allt började när jag gick i åttan. Åttan måste vara en av de absolut tristaste tiderna i ens liv. Man är både ful och sjukt osäker. I alla fall så blev mamma sjuk i slutet av åttan. Hon gick in i väggen. Mamma var bäst, hade alltid varit bäst och jag trodde att hon var oövervinnerlig. Hon var inte det. När mamma blev sjuk så var det som att tiden stannade. Jag kom ihåg att jag försökte få henne att bli frisk, få henne att sluta drabbas av ångestattacker som gjorde att hennes tänder skallrade. Men jag kunde inte. När nian började hade jag flyttat till pappa. Pappa och jag hade aldrig varit speciellt nära men nu skulle jag bo med honom hela tiden. Jag grät aldrig. Jo förresten det gjorde jag. En dag i slutet på sommaren så kom mammas kompis hem till oss för att se hur allt stod till. Hon tittade på mamma och sen sa hon ” Åsa du måste läggas in” och jag sa nej, mamma ska inte läggas in jag kan ta hand om henne. Mamma protesterade, fast nu efteråt förstår jag hur det måste sett ut hemma hos oss och varför man skulle vilja göra något åt det, och jag höll med henne. ”Du måste i alla fall bort härifrån” sa kompisen och pekade på mig. Vi ringde mammas dåvarande pojkvän, och han kom till oss. Han sa åt mig att packa min väska. Jag gjorde det, mitt hjärta bultade som om någon hoppade på mitt bröst, och sen så sa dem att nu har vi bokat en biljett och du ska åka ner till din morbror i Skåne. ”Men mamma då?” sa jag. Han körde mig samma dag till tågstationen och satte mig på tåget. Ingen förklarade för mig vad som skulle hända. Tåget åkte. Tårarna rullade ner för mina kinder. Ända gången jag grät på sex månader.
Nästa minne är att jag sitter i garderoben, jag har en stor garderob hemma hos pappa vilket är helt värdelöst eftersom att jag äger ungefär fem klädesplagg, och jag tror att mamma har dött. Hon har ringt mig och sagt att hon ska ta livet av sig. Jag kan inte säga något till pappa, för pappa hatar mamma och han frågar mig aldrig någonting om henne. Han tröstar mig inte, för han tycker inte synd om mig. Jag sitter i garderoben och kan inte andas. Jag vet inte vad jag ska göra och jag håller krampaktigt i mobilen. Jag bestämmer mig för att ringa grannen. Hon går till mamma, men inget har hänt. Mamma ville bara skrämma mig, antar jag. Bara visa att hon minsann kan göra vad fan hon vill med mina känslor. Plötsligt ropar pappa att det är mat så jag tar ett par djupa andetag, klättrar ut ur garderoben och går ner. Nere vid matbordet tycker pappa och hans nya fru att jag är ovanligt tyst.
Mamma blir inlagd. Tillslut. Dagen innan hon ska läggas in är jag med henne och hon säger att dem aldrig kommer släppa ut henne därifrån. Att det här är sista gången jag ser henne. Att det är som att låsa in någon och kasta bort nyckeln. Mormor ringer och mamma skriker. Mormor gråter i luren och jag tröstar henne. Pappa vet inte om att mamma blir inlagd och mamma säger att om han får veta det så dör hon. Så jag åker dit varje helg, sitter där med mamma bland alla människor vars blickar är så tomma att man drunknar. Inga av sköterskorna säger någonting till mig. Det är fortfarande det största sveket. Att ingen någonsin pratade med mig. Jag fick aldrig veta hur man skulle förhålla sig, hur man skulle hantera något. De gav mig en kaka en gång. Tack så jävla mycket. Jag sitter där och mamma visar några tavlor hon har målat. En skål som hon har drejat. Alla mediciner hon tar. Och hur mycket hon inte vill leva.
Jag stängde av mig. Jag blev ett skal. Mamma kunde ringa mig när jag satt på bussen på vägen hem och spilla ut all sin ångest över mig och jag kunde sedan lägga på och gå in i farstun och få frågan ” varför ser du så ledsen ut ” av min styvmamma. Pappa såg ingenting de där första åren. Jag sa att jag skulle åka till en kompis på lördagarna men istället åkte jag till Folkungagatan och besökte mamma. Åkte hem igen. Jag kände ingenting. Man hade kunnat tända eld på mig och jag hade inte reagerat. För jag hade slocknat.
Mamma smsar mig konstant. Hon skriver hur dålig jag är, hur mycket ångest hon har och hur orättvis världen är. Det är som att leva i terror. En morgon vaknar jag och jag har 89 olästa sms. Skickade under natten i någon typ av frenesi. Säger ingenting till pappa, mamma får mig att lova det. Jag tänker att det är mitt fel alltihop. Allt är mitt fel. Jag skolkar lite från skolan, pappa får inte reda på det. Men han påminner mig om vikten av att gå ut med högsta betyg. För en sjuk mamma är inte belastande. En sjuk mamma som skickar sms varje dag och natt är enkelt.
Ibland när jag sitter med mamma så trycker jag in naglarna i min hud. Så att det nästan börjar blöda. Smärtan tar bort smärtan.
Jag kommer ihåg att jag en gång fick ett visitkort där det stod Maskrosbarn. Fick den väl av någon kurator. ”Ideell organisation för barn med missbrukande eller psykiskt sjuka föräldrar”. Jag gick aldrig dit, tappade väl bort kortet. Men ordet maskrosbarn finns kvar någonstans inom mig. Jag var inget maskrosbarn när jag var liten. Mina föräldrar var välutbildade och även om skilsmässan var jobbig och pappa var arg så var jag fortfarande kategoriserad under “priviligierad”. Nu var jag tydligen ett maskrosbarn.
Jag saknar mamma. Det är konstigt. Det är lite som ett gapande hål. Nu, tre år senare, så är det fortfarande lika stort men det har slutat blöda. Man lär sig leva med det. Pappa tycker att jag måste släppa det här med mamma. Att jag ska skärpa mig. Det är roligt tycker jag, och det menar jag högst ironiskt. Jag har inte skärt mig, inte gjort någon revolt, inte ens skrikit. Inte tagit någon plats. Det har varit så jävla olidligt jobbigt. Men det räcker inte.
Det räcker inte med att man försöker stödja honom när han går igenom ännu en skilsmässa. Han kallar mig för illojal. Du då. Du då. Flera års tystnad pappa. Jag förväntar mig inget av mamma. Men av dig? Vad fan ska du skylla på.
Det värsta är att jag måste försöka skrapa ihop mig själv. Det känns som att jag är i tusen kladdiga bitar. Det finns ingen som kan hjälpa till. Pappa förväntar sig fortfarande högsta betyg. Samhället förväntar sig att jag ska bli vuxen. Mamma förväntar sig att jag ska förlåta henne. Jag vill må bra. Jag vill vara glad. Jag vill förlåta, gå ut med bra betyg och bli en ansvarstagande vuxen. Men jag kan inte just nu. För jag är alldeles kladdig inombords.
Linnea
20 mar 2014 11:44