Kuling.nu

Mötesplatsen för dig som har en förälder med psykisk sjukdom

Hur ska jag klara av detta?

Skriv svar

Till forum

  • Hej jag vill skriva lite om min mamma och hennes sjukdom.
    Jag ska skriva så mycket jag minns och jag uppskattar verkligen om någon hjälper mig.
    När jag var liten så fick jag aldrig va hos någon kompis för min mamma, hon förklarade aldrig riktigt varför när jag frågade, svaret var oftast: du är för ung" den enda vännen jag var hemma hos var min granne & jag fick aldrig va inne hos dom. Anledningen var ju att hon trodde att någon skulle komma in i deras hus och slå eller våldta mig. Dom få gångerna jag fick va hos en kompis fick jag böna och be, jag blev ju självklart retad för detta i skolan och fick oftast höra "du får aldig va hos någon för dina föräldrar" och ett skratt efter. Det dom sa var inte helt sant, det var pga min mamma & inte föräldrar. Nu undrar ni säkert vart är pappan då? Jo han kommer in i det hela, vid den här tiden (6-12) år hade jag inte fattat vad min pappa hade gjort för mig. Det tog mig lång tid att förstå att min mamma var sjuk eftersom jag tänkte att jag är från en utländsk bakgrund och sånna mammor brukar ju vara lite mer "omtänksamma" men så fel jag hade. Mina föräldrar bråkade hela tiden när jag var liten och det gör dom fortfarande dom har varit nära på att skilja sig flera gånger men det blir aldrig av. Det dom bråkar om är att min pappa sålde mark i vårt hemland och gav det till sin behövande bror som inte hade råd med något min pappas bror alltså min farbror lovade att ge tillbaka pengarna då han har tjänat ihop dom. Min mamma blev ju helt vansinnig hon fattade inte hur min pappa kunde sälja mark och ge pengarna till någon utan att fråga henne. Bråket pågår ännu idag, problemet är att skit staten är skyldig min farbro pengar och lovar att ge pengarna men dom skjuter upp det gång efter gång, man kan inte gå till någon justitieombudsman och klaga för staten har köpt alla, alltså alla är på statens sida polis, politiker osv men min mamma vill inte inse detta och vill ha pengarna nu. En annan grej dom bråkar om är att mamma anklagar pappa för att ha skickat pengar till sin syster och då snackar vi om 10k osv. Min pappa erkännde men han hade bevis på att det var två tusen kronor och inte 10 och han skickade pengarna så att hans syster kunde betala hennes operation. Men min mamma anser att min pappa ljuger såklart. (Min mamma har själv skickat pengar till sina syskon men om hon gör det så är det okej) hon anklagar att han skickar ner pengar hela tiden, sist min pappa gjorde det var år 2002 och det har han papper på men hon tror att han ljuger igen. Mamma tror att min pappa har varit gift och har haft barn osv innan han träffade henne, pappa undrade då var hon hört detta ifrån och mamma sa då ambasaden, pappa ringde dit och frågade men dom sa att dom inte hade sagt något. Mamma gick runt och sa till folk att han hade varit gift osv. Hon åkte även hem till sina föräldrar och berättade. Men min pappa har sagt att inget av detta är sant om om det hade varit sant så hade han inte ljugit om det och det hade stått på papper, han sa att det är inget att skämmas över. Min mamma låter inte min pappa ha några vänner heller hon tror att alla är emot henne och ville henne och oss illa, min pappa är ju tvungen att bryta sin vänskap med sina vänner för att han inte vill att jag ska växa upp med separata föräldrar. Mamma gick även och frågade massa okända kvinnor "varför ligger du med min man?" Osv, pappa var ju tvungen att be om ursäkt för mammas beteende och skämdes så fort han såg kvinnan i stan eller någon annatsans, han kunde inte se henne i ögonen. Mamma kom med massa anklagelser att pappa var otrogen och sånt när han frågade vem har sagt det får jag träffa den personen? Så svara hon med: det vill jag inte säga" du känner henne inte" varför ska du veta det" och vidare gick inte konversationen, det var omöjligt att argumentera mot henne. Nog om min pappa nu ska jag berätta lite mer vad hon har gjort mot mig. Jag började högstadiet sjuan kommer jag inte så mycket ihåg men jag fattade att det var något fel på mamma, jag fick aldrig vara ute mer än 2 timmar och jag fick aldrig vara ute senare än kl 8. Jag var 13-14 år och fick inte åka hem till min bästa vän eftersom min mamma trodde att jag skulle bli våldtagen hos henne. Jag sa ju till mamma att det är omöjligt, jg ska till min bästa tjejkompis inte till en främling. Hon blev arg och sa: du vet (namn) ja hon blev nästan våldtagen hos hennes kompis, hon och hennes kompis hade en kille där och han var full och han försökte våldta henne" jag fattade att hon hade svårt att lita på sin familj men hon litade på sina vänninor mer än oss. Jag frågade självklart denna tjejen om det va så och det stämde inte, tjejen sa att alla tre hade druckit och att killen var lite på men inget mer med det. Men min mamma lyssnade inte på mig när jag sa vad tjejen hade sagt. Så mina kompisar fick alltid vara hemma hos mig och dom tyckte det var tråkigt och vi gled mer och mer isär. När jag började åttan så hade jag skaffat mig en ny vän, hon gick i en annan åtta och vi blev snabbt bästa vänner. Vi umgicks mycket, hon fick mig att glömma alla bekymmer hemma och jag var glad. Hon undrade som alla andra varför jag inte fick va hemma hos henne och jag litade på henne och förklarade allt, hon förstod mig och sa att så här kan det inte fortsätta. Jag var 14/15 år och fick inte åka buss själv, fick inte va hos någon, och var tvungen att följa tider, om jag kom hem försent så sa mamma att "du kommer att få se vad som händer om du fortsätter så här" jag blev ju såklart lite rädd. Jag stack till soc med min bästa kompis och berättade allt utan att ingen annan fick veta att jag va där, tårarna rann och hela jag kunde andas igen. När jag var färdig så sa dom "känner du dig trygg hemma?" Jag svarade självklart ja eftersom min mamma var ju överbeskyddande, jag ville att dom skulle hjälpa henne och inte mig, min pappa har även försökt att ta henne till en psykolog men det är omöjligt. Nu kommer den dåliga tiden i mitt liv, jag var oftast tvungen att ljuga för att få stanna lite längre med en kompis, jag kom med lögner som " glömde av tiden" " mitt batteri dog" osv och det blev ju lite misstänksamt. (Nu i efterhand så ångra jag att jag ljög) men jag kunde ju inte berätta sanningen för då skulle hon bli arg. Min bästavän hade en killkompis som vi umgicks med ganska mycket och han blev min bästa vän med, killen hade då en kompis som jag började gilla och han gillade mig med, vi blev tillsammans (jag fick inte ha kille, hallåååå han kunde ju uttnyttja mig för sex (mammas logik). Hur detta blev värre kommer jag till snart. Det var halloween och jag ville verkligen ut och ha kul (inte dricka, jag har aldrig druckit alkohol) det jag och mina bäsatjejkompis ville göra var att kasta ägg och toapapper på hus och äta godis ( jag va13/14) problemet var att vi ville ut kl 9! Och det gick ju inte för alla vet ju att våltäksmän är bara ute på natten (ironi). Min mamma sa att jag fick endast gå ut om hon hängde på med sin bil några meter bak. Jag skulle ju aldrig få kasta ägg på hus om hon stod o kollade. Fick panik och kom på att jag kunde ta med min äldre bror, mamma gick med på det då men min brosa ville ju inte så jag sa att han kunde dra till någon fest och det funka men vi sa inte till föräldrarna att han stack (min brosa fick festa och va ute hur länge han ville eftersom han va kille, min mamma har själv sagt om jg hade dragit på en fest så hade hon ringt polisen) aja vi gick tidigare hemifrån. kl va 7 och jag mötte mina kompisar vid ica och min bror stack på fest. Vi köpte ägg och toapapper, and the night begun. Klockan var 9.30(?) och mamma ringde mig, hon bad mig gensat komma hem och undrade varför min bror inte svarade på telefonen, jag sa att jag kommer snart hem och la på. Jag ville inte hem jag ville va ute, jag kände mig fri, jag kände mig som ett barn. Min mamma ringde flera gånger men jag svarade inte. Hon fick panik och hon tog bilen och körde runt och letade efter mig medan jag stod o kanackade på hus och frågade efter godis. Min mamma hittade mig och tvingade mig hoppa in i bilen, jag lyckades få med min bästa vän som tur va. Hemma fick jag världens utskällning av mamma hon fattade att min bror va på fest osv hon blev jätte arg och jag kunde inte lyssna för jag var dränkt i tårar, då stod min bästavän upp för mig och mamma blev arg och gick därifrån, pappa sa bara att han va besviken, mamma sa att min bästavän inte fick sova hos oss så vi var vakna hela natten. Min vän drog runt 8 på morgonen och mina föräldrar sa inget till mig allt va som vanligt, det ända dom sa va "gör inte om det". Tillbaks till killen nu, jag och han blev tillsammans och jag var glad, han undrade dock varför vi träffades så få gånger och jag sa att jag alldtid var hos gäster/hade gäster. Men vi ville verkligen träffa varandra, så jag sa till mina föräldrar att kag skulle på tjejkväll hos min bästvän och fick stanna där i 3/4 h, men det var inte tjejkväll utan det var jag min bästatjej vän, bästakillkompis och en till nära kompis plus min kille men vi va hos min bästa vän, vi hade kul och så, vi spelade spel, åt chips drack läsk och det ända som hände mellan mig och min kille var en puss. Den kvällen var jag världens lyckligaste (jag har lovat mig själv att inte ha sex, ta droger eller dricka förens jag är 18, vissa saker klarade jag av och vissa inte) nu var jag bara 14 snart 15. Lite innan jul så kände jag mig mer och mer skyldig, jag hade ett förhållande i smyg. Killen jag var kär i visste nästan allt om mig och jag allt om honom, vi hadd både problem hemma och kunde äntligen prata med någon om det. Men jag kan inte ljuga mer kände jag, jag orkar inte mer med lögner, så jag berättade för mina föräldrar att jag hade kille. Min pappa tog det helt ok, han sa att jg var för ung och att vi alla gör misstag men nu lägger vi det bakom oss och blickar framåt istället. Min mamma hon fick ett utbrott, hon frågade om vi hade haft sex (vilket jag inte hade haft) och sa att vad tänkte du med, hur kan du såra oss så mycket, tänk om han hade dödat dig? Tänk om han kommer och dödar din bror?" Jag kunde inte svara jag bara grät och grät. Min mamma sa att hon gjorde detta för att hon äslakr mig och bryr sig om mig. Men svårt att tro för det ni mu kommer få läsa här näst är inge kärlek. Jag tvingades att göra slut och killen blev helt förkrossad han sa att han kunde åka hit och prata med mina föräldrar och verkligen reda ut det, han sa att han skulle lova att skydda mig och inte röra mig osv så länge vi kunde träffas, killen var verkligen kär. Men jag sa att det var ingen ide och att han inte fick komma (man kan inte övertala min mamma eller ha en egen åsikt om sånt). Min mamma tvingade mig att bryta all sorts kontakt med honom. Framöver läste hon alla mina meddelanden på fb, kik osv. Jag kände mig övervakad. Hon litade inte på mig och jag fick inte ens gå ut. Men detta räckte inte, nu tog hon in min bästvän i det hela, min mamma sa att hon inte visade någon respekt och att hon var en dålig människa och att min bästan klädde sig som en hora. Jag fick inte va med henne, jag fick inte försvara henne och jag var tvungen att skaffa nya vänner. Min mamma fortsatte att övervaka mig på mobilen. Hon trodde att jag hade druckit och rökt på halloween eftersom hennes "kompis" hade "sagt" det till henne. Jag anser mig själv som smart iaf till en viss del och att avstå från alkohol och sånt är ju bra. Hon tog mina trosor och brände dom lite och så frågade hon mig vem som hade gjort detta, först sa anklaga hon mig att jag hade varit med en kille & de va han. Hon sa om jag någonsin skaffar kille igen lämnar hon mig hos soc. Sen sa hon att det var min bästvän eller exbästan då som hade gjort det. Jag kunde inte argumentera i mot för det enda jag sa var ju påhitt enligt henne. Hon gjorde hål och brände mitt lakan och skyllde på att de va mina vänner, jag hade ju vetat om de hade varit mina vänner för jag hade ju kännt lukten. Det var inget billigt lakan kostade oss 3 tusen (jag är kvalsterallergiker). Hon fortsatte ned anklagelser som att jag kollade på porr och på hennes surfplatta osv. Hon trodde även att jag var gravid eftersom min mens var sen och tänkte tvinga mig att gå till en gynekolog, som tur var kom min mens den dagen jag skulle åka dit. Jag var på skolans julfest (det var lärare, vakter och sånt överallt) det var omöjligt att va påverkad av något slag på festen. Men enligt min mamma så var det en helt annan historia, hon hade stått på parkeringen och kollat på byggnaden vi va i (försökt övervakat mig, fick veta det efteråt) hon sa att lärarna knte brydde sig om eleverna ett skit och att jag luktade öl när jag kom hem. Jag sa till henne vid den stunden att dom kunde ha gått till polisen med mig och låtit mig blåsa i en sån där sak som mäter hur mycket alkohol man har i sig. Det hade stått 0.0 på mig. Jag sa till henne ring till mina vänner, lärare osv fråga dom om jag va full. Men hon lyssnade inte på mig såklart och tror ännu idag att jag dricker och sådant. Hon gick även till mina kompisars mammor och snackade skit om deras dotter rakt upp i ansiktet på dom. Mitt liv fortsatte och det lungnade sig lite, eftersom jag följde allt min mamma sa.. Efter sommaren började allt om igen. påväg hem från vårt hemland så började mamma ta upp hur dålig semester vi hade och hur hon inte fick gör någonting, mamma ville verkligen bo på ett hotell en vecka men eftersom det dåliga vädret så gjorde vi inte det. Mamma sa att vi inte tänkte på henne, hennes ord:" jag har opererat mig fyra gånger jag behövde semester, ny lyssnar bara på er pappa & struntar i mig" men vi alla fick en semester vi atack till stranden varje gång solen sken, hela familjen behövde inte jobba på en hel månad, vi shoppade, köpte vad vi ville och hade det trevligt. Men mamma såg bara på det hon inte hade. Bråket forstatte och hon drog upp marken som pappa sålde, osv. Min mamma sa att pappa ljög och pappa sa att mamma ljög. Jag orkade inte mer. Det hände mer privata säker men som jag inte orkar skriva. Vid den här tiden så visste jag inte vad min mamma hade gjort mot min pappa (alla anklagelser) och jag visste inte vem jag kunde lita på. Tiden gick och jag blev lite mer envis och inte så naiv längre pappa förklarade små skaker om mamma (nu fattade jag vilken sjukdom mamma hade, den kallas för paranoia) mina föräldrar pratade inte med varandra efter semestren och det gick typ 3 månader innan dom sa något till varandra. Under denna tid så hittade mamma nya saker att klaga på så som köket, hon köpte ett helt nytt kök, kostade runt 60k. Hon köpte nytt golv till hallen, köpte nya möbler osv utan att fråga pappa, mamma sa att pappa inte bryr sig om huset ett skit och hon måste göra allt hemma. Pappa brydde sig men kunde inte komma överens med mamma om något. Mamma klagade på att ingen frågade henne saker om det var okej att köpa och att hon sa att alla i huset gjorde vad de ville utan att fråga henne. (Men det var ju hon som gjorde det, hon gör det fortfarande) två månader innan jag skulle åka till stockholm så sa jag till mamma att jag o pappa ska till stockholm och frågade om hon ville hänga med. Hon var arg att vi inte hade sagt något. Hon sa att hon skulle stanna hemma eftersom hon inte kunde lämna sin SJUTTONÅRIGA son hemma själv. Kändes ju lite pinsamt att förklara varför hon inte hängde med. En vecka innan så sa jag återigen att vi ska till stockholm. Hon blev arg och sa varför har ni inte sagt något, ni gör alltid som ni vill utan att fråga mig, är det normalt? Jag försökte förklara lungt och fint att vi hade sagt det till henne men hon lyssnade inte. På morgonen när vi skulle åka så sa hon hade så kul och sov med pappa (sova i samma säng alltså). Just då fattade jag inte vad hon menade men hon trodde att pappa skulle gå och sova med en annan tjej och att jag skulle ligga med en kille. Vi skulle vara borta i 3 dagar, en dag skulle vi sova över hos pappas gamla kompis och hans familj. Och dom andra dagarna skulle vi till någa släktingar. Bästa tre dagarna i mitt liv typ. På tillbaka vägen så öppnade jag mig för pappa och han för mig (han är precis som jag och håller oftast saker för sig själv) han förklarade allt mamma hade gjort mot honom eller inte allt men mycket. Och detta hade pågått i 18år. Pappa sa även hur mamma hade förföljt mig den senaste tiden och hur hon hade "hört" från en vännina att jag hade gjort det och varit hot och dit. Pappa sa att han hade fått nog och sa till mamma det är sista gången du snackar om min dotter på det viset, det du säger är bara påhitt" jag fick glädjetårar när han sa det, han litar på mig. Sedan dess har vi kommit närmare och det ser ljusare ut. Men nu är problemet så att pappa vill skilja sig men han vet inte hur ekonomin ser ut i framtiden, han vill stödja min bror och mig tills vi är färdiga med skolan, men det är lång tid jag har ungefär 8 år kvar tills jag är färdig med skolan (gymnasie och högskola kvar) & 8 år med mamma blir svårt. Vi är rädda att mamma ska stämma pappa om dom skiljer sig och det blir dyrt med advokater och sånt(pappa är den ända som jobbar, mamma är sjukskriven pga opereringen). Han funderar även på att sälja huset för att ha råd. Det jag behöver hjälp med är att hur ska vi göra så att mamma förstår att hon är sjuk? Hon litar inte på någon läkare och tror att alla ljuger och vill henne ont. Kan man på något sätt ta hem en psykolog? Vad tycker ni att vi ska göra? Vill gärna veta eran åsikt om det hela. Tack för den som orkade läsa allt.
    Anonymis
    03 maj 2015 03:07

  • Wow, be henne flytta hem till hennes släkt, då kommer hon inte kunna klaga mer
    T
    17 maj 2015 20:04

  • Det ända sätter hon skulle flytta dit är att vi också gör det, hennes släkt mår inte heller riktigt bra
    Anonymis
    15 jun 2015 23:14

  • Asså shit, du borde skriva en bok!
    Anonym
    26 mar 2018 17:49

Skriv svar

  

Alla svar granskas innan de publiceras.