Om hon inte vill gå till en läkare så kanske ni måste börja i en annan ände. Det finns ju många sätt att hantera situationen. Ett sätt är att försöka släppa ansvaret du känner för henne och börja leva ditt eget liv lite mera. Detta kan förstås vara väldigt svårt, särskilt om du fortfarande bor hemma hos henne.
Ett annat sätt är att prata med henne och utgå från dig själv, vad DU känner och upplever. Att prata i jag-form. Det är ingen idé att försöka övertala henne att hon känner och tänker och upplever fel. Däremot kan du tala om för henne och berätta vad DU upplever.
Tex: "Jag förstår att du är orolig för mig, men jag känner mig trygg och du måste lita på att jag är rädd om mig och inte utsätter mig för fara. Jag går alltid tillsammans med kompisar om vi är ute sent", osv osv.
Jag tänker att även om en människa är sjuk så kan det ligga en slags sanning bakom deras upplevelser. Hon kanske själv tidigare i sitt liv har varit med om att någon verkligen har gjort henne illa, och därför är hon rädd att det ska hända dig och dina syskon något?
Om hon inte är redo att träffa en läkare ännu så kanske ni istället kan börja med att samtala med en familjerådgivare tillsammans? Utgå ifrån det friska och berätta för henne hur DU känner och upplever er relation. Det handlar ju om er relation. Hur du ska må bra i ditt liv. Vad behöver du för att må bra i ditt liv, och i din och din mammas relation?
Även ifall hon inte uppfattar verkligheten och det som händer och hänt på samma sätt du och dina syskon så måste hon ju respektera DIN upplevelse.
Det kan ju också finnas skäl till att din mamma inte vill träffa en läkare. Hon kanske är rädd. Och det är i så fall inte så konstigt. Det är svårt att lägga sitt liv i någon annans händer, och lita på att den andra personen/läkaren vet vad den gör.
De allra allra flesta läkare är mycket kunniga, ödmjuka och lyhörda, och gör verkligen ett bra jobb och ser varje patient och har en bra dialog med personen. Men även en läkare kan ju vara stressad, kanske inte orka lyssna och till och med dra förhastade slutsatser om saker och ting. Och ibland styr ekonomin mera än det verkliga behovet vilken hjälp en person får. Så det är alltid bra att ha ett visst mått av skepsis mot vården.
Men man måste förstås ha tillit också. Man måste våga be om hjälp, och testa att ta emot den.
Du kanske kan säga till din mamma att du ser att hon behöver hjälp, och fråga henne vilken slags hjälp hon skulle vilja ha? Ofta finns svaret hos personen själv. Det är ju bara din mamma som vet vilken hjälp hon i nuläget skulle våga och vilja ta emot. Börja där. Berätta att du ser att hon inte mår bra, och fråga henne vad hon skulle behöva för att må bättre.
Om din mamma går omkring och är rädd för att det ska hända dig och dina syskon någonting, och hon tillochmed upplever att ni har varit där när ni inte varit det så har hon förmodligen andra svårigheter i vardagen också? Har hon ett jobb tex? Har hon vänner omkring sig? Att vara ensam om dagarna och inte ha några vänner kan ju för vemsomhelst göra att man blir deprimerad och orolig. Och ofta får man ju en dålig ekonomi också om man inte kan jobba.
Ekonomi, att ha något att göra om dagarna och att ha vänner är viktiga saker som påverkar väldigt mycket hur vi mår. Och allt det här blir ju ännu svårare när man är psykiskt sjuk, och kanske har en schizofreni. Men ni kanske kan börja där, förändra någonting där. Din mamma behöver ju antagligen träffa en läkare, men innan hon är redo för det behöver hon kanske stöd av en bra vän tex? Finns det någon vuxen person som din mamma känner förtroende för som skulle kunna stötta din mamma lite extra under en period, och kanske så småningom - när din mamma känner sig redo för det - följa med henne till en läkare?
Jag tänker också att det är viktigt att du och dina syskon får avlastning och inte ska behöva känna ett så stort ansvar för er mamma. Egentligen har ni ju inte ansvar för henne. Barnen har aldrig ansvar för sina föräldrar, även om jag vet att man ofta känner ett sådant ansvar. Man kanske har blivit tvingad att ta ett ansvar som inte är ens eget.
Jag tänker alltså två saker:
Skilj på dig och din mamma och utgå ifrån vad DU behöver i er relation just nu. Vad skulle du behöva för att kunna släppa lite av ansvaret du känner för din mamma och må bra i ditt eget liv just nu?
Möt din mamma där hon är. Hör efter med henne vad hon själv skulle behöva just nu för att känna sig trygg och må bättre.
Kanske säger hon saker som du inte kan ställa upp på, tex att du ska vara hemma och lova att aldrig gå ut med kompisar osv, om hon är rädd att det ska hända dig något. Eller att hon vill att du ringer jätteofta. Gå inte med på det. Det blir ohållbart i längden. Försök hitta andra lösningar istället. Fråga vidare om det finns någonting annat som skulle göra henne tryggare. Det finns det säkert, om du frågar vidare.
Det låter som att ni behöver bygga upp någon slags trygghet. Den dag som din mamma känner sig lite, lite tryggare så bli hon kanske också redo att våga ta emot hjälp från vården. Så tänker jag.
Det här är bara mina egna tankar, så allt jag skrivit här kanske inte stämmer för dig och din familj. Ta till dig det du tycker verkar bra, och strunta i resten.
Karolina
10 sep 2013 11:59