Hjälp mig förstå min mamma!!

Skriv svar

Till forum

• Jag är övertygad om att min mamma har någon sorts störning. vet ej om det är personlighetsstörning eller hjärnskada eller vad det är, men något är det i alla fall. Hon är antagligen den mest själviska person jag någonsin träffat. I hennes värld är hon centrum för jordens händelser, det är som att universum ska snurra runt henne, annars vill hon inte vara med. Hon är över huvud taget inte intresserad av mitt liv, eller vad jag har för mig, utan babblar alltid bara på om sitt eget. Jag har också slutat anförtro henne saker eftersom jag vet att hon inte kan hålla mun utan babblar om det inför alla släktingar och andra bekanta. Jag är helt övertygad om att hon inte träffar mig för att hon verkligen bryr sig, utan för att hon skulle få dåligt samvete om hon inte gjorde det. Jag försöker hålla mig borta från henne eftersom hon får mig att må dåligt med sitt självupptagna sätt, men det är svårt. Jag vet inte varför. Jag har försökt bryta kontakten med henne flera gånger, men det är som att det inte går. Jag har sagt rakt ut till henne att hon beter sig förjävligt och att jag inte vill ha med henne att göra, men hon tar inte till sig något av det. Hon kan inte ta kritik alls. kritiserar man henne och säger att hon är till exempel elak, säger hon bara "det är inte jag som är elak, det är du" och sen är det inget mer med det, enligt henne. Hon har sagt till mig och mina bröder flera gånger att hon funderar på att ta livet av sig, att ibland vill hon inte leva och så vidare. det gör mig jätteförbannad att hon går och säger sånt till oss, för att skuldbelägga oss. När hon väl bestämmer sig för något är hon helt fanatisk. bestämmer hon sig för att följa en diet, gör hon det tills hon blir så sjuk att hon får läggas in på sjukhus. Hon är också otroligt impulsiv och kan komma upp med idéer som att hon inte ska ge några julklappar till sina barn på julen utan istället skänka pengarna till de hemlösa. I min mening är hon manipulativ och använder andra för att få det hon själv vill. Hon tycker att om folk inte gör som hon vill är det något fel på dem. Hon har också rent fysiska symptom, som kraftigt försämrad syn och hörsel de senaste åren. Hon har inte jobbat på nära 5 år med ursäkten att hon är "utbränd". jag tror att hon inte har den hjärnkapacitet som krävs för att kunna koncentrera sig en längre stund (det kan hon inte med nästan någonting) och att det är därför hon inte vill jobba. Jag är rädd att detta bara kommer bli värre och värre, samtidigt som jag är livrädd att det ska vara något ärftligt. Jag har själv perfekt syn och anser inte att jag är speciellt manipulativ eller har några andra sociala störningar att tala om, men vad händer om sånt uppstår? Det är som att min mamma bara blir sjukare och sjukare. Snälla Hjälp! Jag skulle vilja komma i kontakt med någon annan som är eller varit i en liknande situation. Har du brutit kontakten med en av dina föräldrar? Hur gjorde du?

  Postat av: Miche
  26 sep 2008 12:54
  
  
• Hörsel- och synnedsättning = Dövblindhet
  Hej Miche! Jag har inget definitivt svar på hur man ska göra för att kunna få ro, och vara ifred från sina föräldrar. Det är svårt. Jättesvårt att bryta med föräldern. Men du gör rätt i att lyssna på dig själv och sätta gränser. Det du berättar om manipulation, att allt kretsar kring din förälder, att hon väljer att ibland ge julklappar till andra och att hon hotar med att ta sitt liv, det ska man inte behöva acceptera. Det låter som en aggression från din mamma. Hota sina barn att ta sitt liv, en aggression. Dra in julklappar och ge till välgörenhet, en aggression. Och/eller "bara" en oförmåga? En person som har kombinerad syn- och hörselnedsättning befinner sig i en mycket svår och både fysiskt och psykiskt påfrestade situation. Man blir helt uttröttad av att hela tiden vara på helspänn för att uppfatta sin omgivning. Det är vanligt att man isolerar sig socialt, för att man inte ser och hör. Man kan bli mycket orolig och ångestfylld av att man tappar greppet om sin livssituation. En kraftigt nedsatt syn och hörsel klassas som dövblindhet. Det är ett eget funktionshinder/funktionsnedsättning, eftersom det leder till så många specifika svårigheter att ha denna dubbla funktionsnedsättning. Din mamma behöver nog hjälp, både känslomässigt men också praktiskt för att kunna hantera vardagen bättre. Den hjälpen kan man få på "habilitering och hjälpmedel" i landstinget. Det ser lite olika ut beroende på var man bor. Men det finns sk dövblindteam som jobbar med dessa frågor. Där jobbar tex synpedagoger, audionomer, kuratorer, psykologer, arbetsterapeuter... De kan hjälpa din mamma att få lite ordning på tillvaron. Ofta behövs det en remiss från ögon- och öronläkare, men man kan också ringa direkt dit och höra sig för. Jag som skriver detta har jobbat med människor som har en dövblindproblematik. Allt detta är bara en förklaring. Men det försvarar inte din mammas agerande. Hon har inte rätt att hota och manipulera dig. Du har rätt att sätta dina egna gränser. Och eftersom det är så svårt att bryta med sin förälder - i hjärtat hoppas man och längtar - så kan man börja med att ta en paus. Det har jag själv gjort från en av mina föräldrar. Det svåra är bara att vara tydlig, när man inte vågat vara det förut. Och det är svårt om föräldern inte accepterar att man sagt att man tar en paus. Men det enda man kan göra är att visa var man har sina gränser. Om föräldern överträder dem, det kan man inte styra, men det viktiga är att säga ifrån på ett så bra sätt som möjligt.

  Postat av: Önskar dig en bra fortsättning på sommaren!
  26 sep 2008 12:56
  
  
• Hej Miche
  Jag känner igen mig i din beskrivning. Min mor o jag är till åren nu och jag har bearbetat mycket men mår fortfarande pyton när jag pratar med henne, för jag kan bara ändra på mitt sätt. Hon är som hon är och det är bara att beklaga o sorgligt för det känns som en spökfilm och jag känner mig osynlig o oviktig.
  
  Jag hitta några tröstande ord i en bok:
  
  Självbelåtenheten är vår fiende. Lätt att känna igen hos andra, men svår att upptäcka hos sig själv. Denna egenskap räknas sällan till de allvarligare mänskliga felen, men den kan verkligen hindra varje form av personlig tillväxt.
  
  Att vara självbelåten innebär helt enkelt att vara säker på att alltid ha rätt. Vi tar för givet att vår åsikt inte kan vara felaktig. Det innebär att vi bedömer och mäter andra med vår egen måttstock, vilket hindrar vår förståelse o generositet samtidigt som det får oss att överse med sådana brister hos oss själva som vi inte skulle tolerera hos andra. Självbelåtenhet o brist på generositet är vanliga egenskaper hos dem som lever under problematiska familjeförhållanden och är ofta roten till det onda.
  
  Dagens påminnelse:
  
  Lär mig att inte vara så säker på att mitt sätt att se på saker och ting alltid är det enda rätta. Låt mig börja se lite kritiskt på mitt sätt att med järnhand styra o ställa enligt min vilja. Jag ska hålla ögon o öron öppna för andras idéer, även då de inte stämmer med mina. Då banar jag väg för min egen mognad.
  
  "Min sinnesro beror inte på om jag vinner alla ronder med kampen med livet eller inte. Den beror på om jag kan acceptera andra på deras egna villkor. Detta är den sinnesro som Gud erbjuder mig."
  
  Ja, ja, ta bort det där med Gud om du vill. Jag menar bara att när hon går på, försöker du bara titta på henne, eller titta bort och tänk för dig själv- fråga dig själ- Har det här med mig att göra? Näe, ofta har det inte det. Inte när jag blir ledsen över min egen mor, hur hon går på. Kanske jag inte behöver ta åt mig men det känns ledsamt och gör ont. Ignorera med humor om du kan och ursäkta dig o gå undan ett tag, tyst. I tystnaden ligger svaret, kan du tänka...
  
  Detta skrev jag oxå för min egen tröst skull o bearbetning, så lycka till på din väg,
  
  Kramisar

  Postat av: Iréne
  26 sep 2008 12:56
  
  
• Jag har själv inte gjort det men träffat flera inom mitt arbete. De flesta har genomgått en lång process där de bestämt hur relationen ska se ut. Vad ska de tillåta och inte. Det handlar om att lägga tillbaka hennes saker på henne och leva sitt eget liv efter sina beslut utan att lyssna på vad personen säger. Vara rak och ärlig, säga som det är. Det kräver en hel del. Att helt bryta kan vara svårt eftersom man många gånger kommer att stöta på varandra i olika sammanhang. Lycka till!

  Postat av: Daniel, kurator
  07 okt 2008 07:31
  
  
• Det viktigaste är att sätta upp gränser runt ditt jag. Nej jag accepterar inte att du gör eller säger så där. Jag vill inte att...osv.
  Vi väljer inte våra föräldrar men vi kan välja när vi blir större vad vi accepterar eller inte ifrån dem.
  Du måste leva ditt liv och göra det bästa du kan för att överleva. Ja det är så det kan kännas ibland. En psykiskt sjuk förälder kan verkligen kännas som att de håller på att äta upp ens jag. Och då är det viktigaste att man säger ifrån och tar en paus.
  Det låter som om din mamma har någon personlighetstörning. Hon är sjukligt självupptagen och ser inte till era behov eller känslor. Det är en sjukdom och hon behöver hjälp.
  Men du och dina bröder behöver en vuxen som lyssnar på era behov och verkligen försöker förstå. Jag hoppas att ni har någon sådan person i ert liv. Om inte behöver ni kontakta en kurator eller liknande.

  Postat av: Susanne
  04 nov 2008 09:02
  
  
• Tack föra alla hjälpande svar!
  
  Precis som 'Susanne' skrev så tror jag också att min mamma har en personlighetsstörning, eller jag snarare vet att det är så. Jag är 21 nu och har för bara några år sedan börjat förstå att mycket av det hon säger och gör är sådant som andra föräldrar inte skulle drömma om att säga till sina barn. Jag har funderat på om hon kan ha en borderline-störning, men det känns som att jag kan för lite om sånt för att kunna avgöra det. Själv tror hon förstås att hon är fullt frist i huvudet, men möjligen sjuk i kroppen eftersom hon är "utbränd". Vad gäller hennes syn och hörsel är det verkligen något som försämrats, inte bara något jag inbillar mig. Hon har alltid haft dålig syn, men nu kan hon inte längre läsa normalstor tidningstext - med glasögonen på! Hennes hörsel är så dålig så att hon ibland inte hör att jag ens säger något även om jag står precis bredvid henne eller om jag sitter mitt emot henne vid köksbordet. Det skulle kunna vara åldern, förstås, men är det verkligen normalt med sånt när man är 55? Jag är rädd av att hennes psykiska störningar har utvecklats till att också gälla det fysiska, och precis som någon skrev verkar hon lägga väldigt mycket kraft på att uppfatta och värdera sin omgivning.
  
  Hon är fortfarande otroligt elak mot personer i sin omgivning. Om jag uttrycker en åsikt hon inte håller med om kan hon avbryta mig och utbrista "Men vad löjlig du är!" eller liknande. Hon värderar precis allt man gör och säger och vänder det till något negativt mot mig som person, och jag begriper inte varför. När jag tänker tillbaka på min uppväxt är den starkaste känslan maktlöshet. Hon fick en alltid att känna sig så otroligt maktlös eftersom hon inte kunde vara konsekvent i sitt beteende. Hon kunde säga att man skulle få extra veckopeng, för att fem minuter senare dra in hela veckopengen istället. Just pengar använde hon ofta för att styra och ställa med mig och mina bröder. än idag försöker hon kontrollera mig med pengar genom att ex. erbjuda sig att låna ut pengar till mig när jag inga har och liknande, vilket jag förstås aldrig går med på om jag kan undvika det.
  
  Vad gäller att sätta gränser har jag svårt för det. Eller inte bara svårt för att sätta gränser, jag har svårt för hela uttrycket som sådant eftersom det är något min mamma i åratal använt mot mig så fort jag vågat kritisera något hon sagt eller gjort. Då har det alltid hetat att nu MINSANN ska hon börja sätta gränser mot mig. jag har alltid upplevt situationen som absurd.
  
  Allt det här är jättejobbigt för mig och jag inser att jag faktiskt skulle behöva bearbeta och förstå henne för att kunna gå vidare. Som jag känner nu kommer jag inte låta mina egna eventuella framtida barn ha kontakt med henne, inga fler barn ska hon förstöra uppväxten för! Hellre får barnen vara utan mormor än att ha en mormor som psykar dem så deras självkänsla förstörs. Jag är förstås också orolig för att jag själv ska upprepa samma mönster som hon använt sig av.
  
  Vet någon hur man kan bearbeta sånt här? Jag har varit hos många kuratorer, men har dåliga erfarenheter hittills. Det har mest resulterat i att dessa ifrågasatt att jag talar sanning vilket inte direkt är det jag behöver. Det visar kanske också på hur osannolika saker vissa föräldrar kan göra mot sina barn.

  Postat av: Miche
  29 nov 2008 14:50
  
  
• Det låter absurt att man kan bli ifrågasatt som ung människa när man kommer till kuratorn eller psykologen men jag har varit med om det själv många gånger.
  Då är det FEL på kuratorns inställning inte dig. Håll fast vid att du inte överdriver och om det inte funkar byt kurator.
  När jag skriver att du skall sätta gränser är det inte för din mamma utan runt dig, runt ditt jag. Gränserna runt ditt jag är din mur och försvar. Det blir ett steg mot självkänsla även om det kan vara obegripligt nu.
  Just nu är du fortfarande så fokuserad på hur mamma kommer att reagera och vad hon vill men du måste börja tänka bortom henne till ett eget liv utan henne. Jag vet att det är svårt att genomföra. Vet inte om du fortfarande bor med din förälder eller ej.
  Jag har själv vuxit upp med en mamma som är mano-depressiv med narcissitisk personlighetsstörning. Det har tagit hela mitt vuxna liv att bli en helare människa. Men det finns hjälp att få. Självhjälp och andras hjälp.
  Man kan dock inte göra jobbet helt utan andra. Läs böcker skriv! Du kan ju beskriva din situation fortsätt med det.
  Sköt om dig.

  Postat av: Susanne
  03 dec 2008 07:12
  
  
• Tack för era insändare o era delningar hur ni har haft o har det.
  Jag säger oxå att fortsätt sök hjälp tills det känns bra. Se dem som känns att de inte lyssnar som utsända änglar som vill visa på mig själv vad jag behöver och att våga stå upp för mig själv men oxå se mina brister. Kanske oxå som varnande exempel på "att sådan vill inte jag bli!"
  Det är ju en mognadsprocess att förstå vad en annan människa menar, har jag förstått efter all mitt kämpande med att bli hörd o förstådd. Till slut har jag lärt mig att lita till mitt eget omdöme när jag förstått att det är bara mig själv jag kan förändra.
  Efter allt vad min mor o jag gått igenom är det nu hon som ligger sjuk i blodförgiftning för att hjärtat inte orkar med hennes egen besatthet. Och jag får syn på min besatthet och får hjälp att ta hjälp med fortsatt hjälp till bearbetning på mitt eget känsloliv.
  Så allt är som det skall vara i våra porcesser och det är gott att ta GUD till hjälp, eller nån annan högre kraft som kan kännas avlastande o befriande att tyst prata av sig med, när man ändå pratar med sig själv, *S*
  Det är häftigt när jag känner att mitt jobb ger resultat med hjälp av de verktyg jag fått till mig i 12-stegsprogrammet.
  Man behöver inte dricka alkohol för att vara alkoholist. Det handlar om förgiftade känslor snarare då....
  Sköt om dig, säger jag med...

  Postat av: imbg
  03 dec 2008 16:09
  
  
• Hej igen Miche! Jag tänker när jag hör din fråga "Vet någon hur man kan bearbeta sånt här?" att du kanske skulle kunna vända dig till en anhörigmottagning för de som är anhörig till någon som har kombinerad syn- och hörselnedsättning. Jag vet inte var i landet du bor, och vilka möjligheter och resurser som finns i din närhet. Men jag tror att du behöver prata med någon som har kunskap om både anhörigas situation och vilka svårigheter det innebär att ha en kraftigt nedsatt syn och hörsel.
  
  Det är helt fel och oacceptabelt så som din mamma agerar mot dig, men det är inte säkert att hon har en personlighetsstörning. Du skriver att hon gett dig känslan av maktlöshet. Jag tänker, när jag hör det, att det kanske var hennes egen känsla av maktlöshet som hon lagt över på dig. Att sakta men säkert förlora syn och hörsel, det kan kännas som att falla fritt. Att tappa greppet om sitt liv.
  
  Det jag vill säga är inte att du måste förstå och förlåta din mamma. Nej, inte alls. Men om du får lära dig mera om konsekvenserna av hennes funktionshinder kan det bli lättare för dig att förhålla dig till hur hon agerar.
  
  Du behöver ju få plats att berätta och uttrycka och bli tagen på allvar i allt det du känner och har upplevt. En kurator eller psykolog som har kunskap om syn- och hörselnedsättning har också större möjlighet att förstå dig som anhörig. Det finns mönster hos de som inte ser och hör, att man kan bli manipulativ, verka nonchalant och bli elak. Man blir inte det automatiskt, men situationen för en person med grava syn- och hörselproblem är så svår att det lätt kan bli väldigt påfrestande för de anhöriga omkring personen, eftersom personen kanske tar ut all sin rädsla, frustration och desorientering på sina närmaste.
  
  Tyvärr finns det ju överallt olämpliga professionella. Det är verkligen helt fel att inte få känna sig väl bemött och trodd när man anförtror sig till en kurator. Men ge inte upp. Leta vidare. Det finns bra kuratorer, psykologer, psykoterapeuter, präster, diakoner, eller vem man än känner att man vill anförtro sig till.
  
  Du kan också söka mer information på http://www.nkcdb.se (Nationellt kunskapscenter för dövblindfrågor). Där finns kontaktpersoner på nationell nivå som kanske kan förstå din situation, och om de inte själva kan hjälpa till så vet de nog vart de kan hänvisa dig vidare till rätt person i din närhet.
  
  Du har rätt att bli tagen på allvar.
  
  Var rädd om dig, och sök kunskap och stöd. Ge inte upp när du möts av oförstående. Det finns bra stöd att få.

  Postat av: Önskar en god fortsättning!
  05 dec 2008 18:22
  
  
• Hej Miche!
  
  Du frågar om någon vet hur man bearbetar sådant här. Jag har liknande erfarenheter från min mor, jag tror också att min mor lider av borderline, hon själv har absolut ingen sjukdomsinsikt. Jag insåg själv att jag behöver hjälp för att kunna må bra i framtiden. Jag har själv barn och det var deras dåliga mående över mormor som fick mig att söka hjälp. Jag hade förmånen att hitta god hjälp. Jag går i samtalsterapi, vilket är väldigt skönt att få lasta av mig och bolla när det är jobbigt. Sedan går jag i kognitiv terapi, jag kan förändra mitt tankemönster í olika situationer för att må bra i framtiden. Det jag har fått med mig från barndomen är ju inte helt sunt för själen, lite ironiskt sagt. Jag har hunnit bli 40 och även fått värk i kroppen. Jag fick komma till psykiatrisk sjukgymnastik, där använder vi oss av en teknik som heter basal kroppskännedom. Det är helt fantastiskt, min värk kommer av hur mitt psyke har mått och nu när jag har fått hjälp har även värken avtagit. Den kommer ibland men nu förstår jag varför och jag kan hjälpa mig själv. Den här gymnastiken handlar bland annat om att stärka sina egna yttre gränser och att lära sig att säga stopp, och jag må säga att det är mycket tröttande men givande. Att lära sig att stå kvar och säga stopp, hela kroppen skriker, det har jag ju aldrig fått. Alla som har växt upp med psykiskt sjuka föräldrar hade mått väldigt bra av den här gymnastiken. Det handlar om att lära sig att lyssna på sin egen kropp, kroppen talar om väldigt mycket men vi är dåliga på att lyssna.
  
  Jag har till slut brutit med mina föräldrar för jag orkade inte längre, jag insåg att jag var värd bättre än deras ständiga krav och förebråelser, jag ville inte ta skiten längre.
  
  Många kramar

  Postat av: Fia
  19 dec 2008 10:13
  
  
• Hej en tredje gång Miche! Vill bara säga att visst kan det vara så att din mamma har både en personlighetsstörning och nedsatt syn och hörsel, på samma gång. Det är du som känner din mamma. Det jag ville peka på förut var bara att det kan vara väldigt komplicerat att ha en kraftigt nedsatt syn och hörsel. Det leder ofta till social isolering, ångest inför ständig försämring av synen och hörseln, en ständig process av nyorientering att förhålla sig till den nya situationen som uppstår i och med att synen och hörseln försämras ett snäpp till. Och man kan av detta få svårt att orka bry sig om andra. Ja, man har ju till och med svårt att uppfatta sin omgivning eftersom synen och hörseln är så begränsad. Och man kan inte tillgodogöra sig information ordentligt om det som händer omkring en. Det är en mycket svår situation din mamma behöver professionell hjälp att hantera.
  
  Och det är också mycket, mycket svårt att vara anhörig.
  
  Du har rätt att lyssna på dig själv, och be om det stöd som du behöver. Du har rätt att leva ditt eget liv, och ska inte behöva acceptera att din mamma behandlar dig illa.

  Postat av: God fortsättning på det nya året!
  07 jan 2009 20:22
  
  
• Kort svar till era ärliga och gripande berättelser. Det finns hjälp att få på ACOA för alla som lever med sviterna av att ha växt upp i en dysfunktionell familj, exempelvis psykisk sjukdom men även religiös fanatism, missbruk etc
  Läs också Jane Woititz "Vuxna barn till alkoholister (eller andra dysfunktionella familjeförhållanden)". Lycka till och fortsätt kämpa för det liv du är värd att ha!
  Kram

  Postat av: Johanna
  15 aug 2018 01:30