Jag förstod först inte att det var något som var fel.
Givetvis såg jag min mor gråta,ibland, men jag tyckte nog att vuxna har så många problem som barn inte förstod, och så antog jag att alla vuxna säkert gråter ibland. Och när jag inte såg andra föräldrar gråta, så antog jag att dom höll färgen när utomstående såg dem . och det är ju inte så långt från sanningen heller .... jag viste ju att hon åt en massa piller, och även att dom var förbjudna att äta om de inte var på recept, och att man kunde bli dimmig av dem. Men jag trodde "bara" att det var något mot hennes "svaga nerver", som hon själv uttryckte det.
När min mor låg och snackade om döden med mig, och sade att "det gör väl inget om jag dör" osv. blev jag jätteledsen. ( Och jag tror at det var ett lyft för henne att jag lixom blev det för att det visade att jag brydde mig...jag vet inte....)
Jag viste ganska tidigt att min mor legat på en psykiatrisk av delning. Om man exempelvis hävde ur sig: "du är ingte riktigt klok !" Kunde hon i skämtande sinnesstämning säga saker som "Det är jag visst det - Det har jag papper på !" "Har du det ?" kunde hon fortsätta. Därefter kunde hon förklara att "Om man hade det, så var det ju faktiskt bevis för att man varait galen!" Hon syftade givetvis på läkarnas utlåtande, när hon komit ut från mentalsjukhuset.
Jag viste att hon hade haft en väldigt hård barndom, och ungdom, och antog att det var därför hon varit "sjuk". Men Helt varför hon legata på mentalsjukhus fick jag aldrig klart för mig. men hon menade att "nu var hon frisk" och jag trodde henne !
I hennes maniska perioder tänkte jag aldrig på något som fel; Tvärtom, hon var lekfull, och en bra mor, som skojade friskt med sina barn, och var klite vildare än de flesta mödrar var. Och jag tyckte det var bra ! Dettycker jag fortfarande.
Hennes agressivitet trodde jag bara var en typisk vuxengrej. Men framför allt drabbade dem mig när jag blev tonnåring.
Jag orkade inte med hennes urladdningar, och när jag började inse att dom ofta var totalt grundlösa gick familjelivet i kras. Jag flyttade till ett Inackorderingshem för ungdommar.
Senare i livet har hon gjort ytterligare självmordförsök, och varit inlagd flera gaånger. Hon säger att "nu är hon frisk" Det där det var då - nu har hon inga humörsvägningar längre.....
Det är först som relativt gammal hon blivit diagnosticerad som manodepressiv.
Jag hade svårt att helt förstå det först. Men ju mer jag har sett ju mer har jag insett med åren att det inte är fullt normalt, och att hennes stressiga krav på att allt ska ske nu, och här, och hennes förväntningar om att lalla ska följa hennes minsta vink, hänger samman med en otroligt uphetsad speedad stämning som hon piskar upp, och som , när man ser det efteråt verkar totalt overklig, i sin speedade stämning.
Som barn hade jag inga konfliktlösningsmodeller att stötta mig till - konflikter löstes i min värd av hysteriska vredesutbrott. Och den som var starkast vann. (omedvetna) psykiska spel och manipulationer hörde också till dagordningen.
Min mors tillstånd har dominerat hela hennes liv ! Hon känner sig mindervärdig för att hon inte är som andra, och har varit inlagd. Därför är hon rädd för hur andra ser på henne. Därför gömmer hon sig för andra mäniskor ( mentalt -hon visar inte sitt jag, utan en rad masker som ofta är rätt klumpiga) När hon spelar olika klumpiga spel, där hon låtssas veta, och förstå mer än hon gör, gör hon ibland bort sig, Då kommer ångesten, och hon hämmas, blilr ännu osäkrare, och spelar ännu mer, eller går hem och gråter, och känner sig ännu mer misslyckad etc.
Det har gjort att hon aldrig riktigt har genomfört någon skolgång, eller deltagit i föreningsliv etc.
Hennes kunskapsnivå ligger någonstans i närheten av vad en sjätteklassare, trots att hon har vuxna barnbarn barn sedan några år.
Detta har betytt för mig, att jag aldrig riktigt har uplevt saklig diskussion hemma. och när jag frågat saker som jag inte förstått, har min mor ibland spätt på med rent updiktat material.
För at ge en glimt av den den intelektuella standarden i mitt barndomshem, kan anföras att min mor sedan jag blivit vuxen en gång givit uttryck för tron att "den ofentliga sektorn" var en slags samlingsbeteckning för kända personer såsom exempelvis Cornelis Vreeswijk, och en annan gång att TCO var en "samhällsklass" ( bestående av tjänstemän)
Hon har en gång försökt studera som vuxen, men vågade inte "visa sig", med följd att hon spelade
"klassens stygga flicka" på samma sätt som hon gjort i sjundeklass. Därför kom hon aldrig att lära sig det hon skulle.
Jag var altså inte van till saklig diskussion, eller analytisk verksamhet hemifrån, och jag hade ingen hjälp att hämta hemifrån när jag gick högstadiet.
Men jag lärde mig att "lösa" konflikter som vi gjort hemma !
Även min flickvän kommer från ett dysfunktionellt hem. Hon blev den första som blev lidande av mina raseriutbrått. Jag har själv tvingats inse´att min mors "konflitktlösningsmodeller" inte var optimala *S* Och jag har haft ett hårt arbete med att hitta nya mönster, men det har varit tvunget.
Jag slåss än i dag med sviterna från min barndom. Det finns ingen grund att moralisera ! Det har ju inte varit hennes mening. Hon har antagligen inte förstått det. Den kändes inte hård då, men den formade mig till en särapräglad person, som tvingades "lära om", som vuxen.
Jag kan inte berätta detta för henne
Om jag talar om det blir hon hysterisk och skriker, och gråter.
Jag har krävt att vi båda går i terapi, om vi ska kunna upråatthålla kontakten. Men terapin var för smärtsam, och hon avbröt den.
Det är bara beklagligt, men jag orkar inte bära hennes ångest, och hennes depressioneer. Om hon vore ärlig omkring denm vore det en sak, men dom går ideligen ut över mig och min flickvän, och vårt barn, och så är det vårt fel, att vi kommer upp och grälar. Det har inte med hennes depresioner, eller hennes ångest at göra ! Om hon har ångest ellerdepressioner, så är det för att alla utomstående är som dom är mot henne....Sina humörsvängningar har hon lämnat bakom sig ( nu igen.....)
jag orkar det inte !
Hennes problem har fyllt ENORMT i min vardag. Och mina vänner har gjort det till ett skämt, att jag alltid snackar om min morsa ! ( Jag gör det för att lixom snacka mig själv igenom en massa grejer, som kommit up senast vi sågs, och som behöver bearbetas.....) Jag har också lärt mnig en massa av det iofs. Jag har lärt mig om varför mäniskor fungerar som dom gör, jag har lärt mig om rädsla, och osäkerhet, och försvarsmekanismer, och socala problem, om att våga stå för sin sak, at uttrycka sig smidigt men saningsenligt, och hur man lurar en mäniska att ta skogspromenader, fast hon bara vill ligga nerbäddad och mycket mer ! men nu har jag lärt mig tillräckligt ! Det har också hämmat mig. Jag har ( nästan) inte ens skuldkänslor för att jag dissat henne - Jag har sagt mig själv att det är nödvändigt att klippa den j...a navelsträngen, om jag ska kunna vidareutvecklas !
Visst är det tungt, och visst blir jag lite ledsen när jag tänker på det. Men jag ser ingen annan råd. Jag tror vår gemenskap är ett avslutat kapittel ! Jag vill inte göra henne illa, men ser inget alternativ.
Faktisk mår jag mycket bättre på många sätt sedan jag fått henne ( och hennes enormt intensiva krävande dominanta väsen) lite på avstånd. Min samleverska säger att jag verkar mycket mer harmonisk, och mindre uptagen av tankar omkring min mor. När jag besökte henne kunde jag gå och älta saker som sagts, och gjorts i månader efteråt.
Jag har aldrig själv fått ett normalt liv. jag vet inte om det beror på min upväxt. Antgligen beror det på en massa andra saker också. Å andra sidan är jag nöjd med att mitt liv blev "onormalt". Men visst har min mors problematik styrt mitt liv !
annonym
30 jun 2009 15:39