Det är normalt att flera familjemedlemmar har olika störningar, att det bara kan vara fel på en person är en myt precis som påståendet att det bara kan finnas en byfåne i varje by.
Normalt eller inte normalt ligger i betraktarens ögon, alla dömer utifrån sina egna värderingar och känslor. Låt vara att sjuka människor inte känner normalt, men det färgar ändå deras åsikter.
Varför kan det finnas så olika störningar under samma tak? Det är egentligen enkelt, de flesta söker något de själva saknar. Jag kan ta några generella (inte så noga eller detaljerade) exempel.
En schitzofren människa avgudar bipolära människor, de ser dem som handlingskraftiga och starka. Inte förfirrade och osäkra som de själva. Bipolära människor smygföraktar dem ofta tillbaka och använder dem som slavar. Men samtidigt älskar dem uppmärksamheten.
En sociopat avgudar psykopater ungefär som en elev ser upp till en lärare. De vill gå i deras fotspår, till och med klä sig likadant. Som om stykan (läs elakheten) sitter i kostymen inte i människan.
Det jag vill säga är att olika störningar tyr sig till motpoler och skapar konflikter när deras olikheter skaver mot varandra. Alla som kommer i kläm blir inte galna, bara dem som är små i förståndet.
Man måsta ha ett brett känsloregister för att lära av andra. Psykopater läser sig till saker som är självklara, till exempel kroppspråk. Men du liksom jag vet att det inte räcker med påståenden som att "korslagda armar betyder att man tar avstånd från något". Alla självlärda människor lyssnar lika mycket till tonfallet som orden, ansiktsutrycken ihop med kroppspråket och så vidare.
Helstörda behöver halvstörda för att fungera, de kan åtminstonde grunderna, sen hjälper välvilliga "ostörda" med att tolka armviftingar och minspel åt dem (j-la förrädare). Det är viktigt att veta HUR handikappade dem är så att man inte tar åt sig av alla feltolkningar.
Att "filmatisera" sina känslor är normalt, det beror på behovet att få prata om oförätter och annat. Det är bättre att hänga sig på låtsas eller slå in skallen på nån i fantasin än att falla ned till den nivån på riktigt. Barn kan ha helknasiga infall och likförbannat fungera normalt.
Fast det är bättre att sätta sig ned och prata av sig hos någon, även om några av dem sviker ditt förtroende. Ju färre "infall" man har, desto enklare är det känna sig normal i en knasig omgivning.
Sällskap kan vara många saker, till och med några få publicerade rader riktade till andra i samma situation. Viktigaste är att inte någon tror att de är helt ensamma om sina känslor och tankar. Det finns alltid någon bland alla miljarder människor som känner likadant.
Aron
01 apr 2013 05:16