Dsfunktionell familj.

Skriv svar

Till forum

• Jag har vuxit upp i en väldigt dysfunktionell familj. Min mamma har och är en alkohlist. Hon har försökt ta sitt liv flera gånger, ringt mig på jobbet och hotat med det så jag har fått ont i magen, börjat gråta och fått springa hem. Jag hade alltid en ständig klump i magen när jag var liten. Jag visste aldrig hur helgerna skulle bli. Skulle de dricka sig fulla igen, skulle pappa slå mamma för att han blev trött på hennes odrägliga fulla beteende. Jag hade aldrig hem kompisar, för jag visste inte. jag skämdes så för mina föräldrar. Jag brukade ofta ligga i sängen och vakna av att mamma skriker, ramlar omkull, full som fan så honn inte kan stå upp. Jag hatar hatar hatar hatar hatar att de va så. Jag hade en kompis i gymnasiet och henne har jag inte så bra kontakt med längre. Min lillasyster började knarka när hon var 14 och gör de än idag, fast i smyg. Jag känner verkligen ingen som helst sammanhållning i min familj, jag vet inte ens vem jag själv är längre. Jag fick aldrig utveckla ett eget jag, blev aldrig en egen person. Var också alltid rädd för mamma när jag var mindre, hon kundefå sina hysteriska utbrott när man minst anade det. Hon ville alltid ha kontroll och vill de än idag. jag tror hon är lite narcissist också. Är rädd att jag ärvt något av hennes beteenden :(

  Postat av: Emma
  14 dec 2013 19:58
  
  
• Hej Emma,
  
  först - du är inte din mamma! Din mamma är sjuk och behöver behandling. Men det gör inte dig sjuk. Hennes beteende har gjort din uppväxt hemsk, men du är en bra människa med rätt till ett bra liv. Och du kan skaffa dig ett bra, tryggt liv. Du kommer behöva jobba på det, det kommer inte vara lika självklart för dig som för mång andra som aldrig behövet fundera över det på samma sätt som du. Men det bra livet finns där för dig, ändå.
  
  Såklart du har formats av din uppväxt. Du har fått skaffa dig överlevnadstekniker som har varit nödvändiga för dig och du har aldrig fått möjlighet att bolla din personlighet med dina föräldrar och syskon - alla har varit för upptagna med att överleva och hantera problem. Det gör dig osäker på vem du faktiskt är egentligen - inte så konstigt, men det kan vara jäkligt jobbigt för dig.
  
  Du måste våga och orka tro att du kan klara det här. Försök fundera över vad dina största hinder är och vilken typ av liv du drömmer om. Försök att ta hjälp av en terapeut om du har tid och råd - börja prata om det. Acceptera att du är besviken arg och missnöjd, men stanna inte där. Tvinga dig att utvecklas och bocka av de bra saker du klarar av.
  
  Önskar dig ett jättestort lycka till. Du kan klara det!!

  Postat av: Kristoffer
  27 mar 2014 09:08