Jag är en 18 årig tjej och är i ganska stort behov av lite råd, hjälp, tips, ja vad som helst. min mamma är väldigt svår att hantera och jag börjar fundera lite på om hon har en borderline-störning. Eller nåt annat som detta passar in på. Hon har andra psykiska störningar med men lever ändå ganska normalt förutom att hon är deprimerad jämt.
Ända sedan jag var liten har hon varit väldigt restriktiv. Hon var aldrig dum mot mig då eller fick mig att känna som hon får mig att känna nu. Utan hon var mer bara väldigt väldigt överbeskyddande vilket hon fortfarande är trots att det släppt lite. Fick aldrig göra nånting för allt (tex åka båt, skidor, utforska saker själv osv) var "farligt" och i och med det har jag typ aldrig fått testa på särskilt mycket saker. Har nu viss social fobi. Men jaja.
Hon har alltid haft problem men inte i så hög nivå, men hon har jättestora självförtroendeproblem och när jag var liten så träffade vi nästan aldrig släkt, vänner osv. För hon funkade inte med nästan någon. Det gör hon fortfarande inte. Är alltid ensam för alla som umgås med henne som gör något litet fel (fel blick vid fel tillfälle, fel sak sagd, kommer hon aldrig över utan det är oförlåtligt, Punkt.) och då börjar hon stört hata den personen och bryter kontakten. Det har hänt med många. Det är väldigt svårt att göra rätt enligt henne för vad man än gör så vänder hon det mot henne själv och snedvinklar allt man gör eller säger. Hon tror att alla hatar henne. Hon förstorar allt och när hon har en åsikt så är det omöjligt att disskutera det med henne utan det bara är så. Tex. Nu vill jag flytta hemifrån (är 18, har pojkvän jag vill bo med, ska plugga, rätt logiskt att jag vill flytta va? Så ser inte hon det) - hon vänder det till att jag vill slippa henne och att allt hon nånsin gjort för mig har varit förgäves eftersom jag ändå nu är så otacksam och lämnar henne. I och med min flytt säger hon att hon fyllt sin funktion och att hon aldrig mer vill ha med mig att göra eftersom hon inte längre får hjälpa mig med allt (.....) jag har tagit körkort och min farfar betalade det - hon ser det som att jag svek henne för att jag inte lät hon betala det, jag värdesätter farfar mer än henne och det går inte att tala henne till rätta.
Hon har aldrig vanvårdat mig på något sätt utan tvärt om gjort verkligen allt för mig (i materiell väg) vill alltid att jag ska ha allt jag vill ha för annars är hon en dålig mamma. Tävlar alltid med alla för att jag ska tycka om henne mest ( tävlar med pappa, mina kompisars mammor, farfar, min faster, morfar "Jaja du fick det där av han. Det betyder att du hatar mig och inte är tacksam över saker jag ger dig. Jag räcker inte till jag" och börjar RÅhata den personen för att den från hennes synsätt tävlar med henne själv och hon är så jävla rädd för att int vara bäst. Så då hatar hon nästan alla istället. Asjobbigt... Hon ger mig hellre för mycket än för lite för hon är så otroligt rädd för att vara en dålig mamma eller få kritik av andra. Det klarar hon verkligen inte av för då snäpper hon direkt. Kritiserar man henne så är man svartlistad och hatad för alltid, typ... Normalt.. Eeh.
Hon måste ge mest grejer, mest hjälp mest av allt annars blir hon koko. Hon har alltid varit jättestolt över mig men aldrig riktigt visat hur mycket hon tycker om mig. Annat än genom materiella saker. Har aldrig varit med om särskilt mycket kärlek från henne, det händer då och då men bara om jag verkligen försöker hålla mig på god fot med henne och då måste jag alltid hålla med henne och vara glad. Berättar jag något jag gjort som hon inte samtycker med blir hon galen och säger att jag inte värdesätter hennes åsikt. Drf berättar jag aldrig något för henne och det är skittråkigt. Hon vill liksom ha total kontroll över mig och är livrädd över att jag ska hamna i trubbel. Isolerar mig hellre än att riskera att jag råkar illa ut. Ja och mina två småbröder är allt hon har och det enda hon lever för. Säger att hon ska ta självmord då jag flyttar för då har hon gjort sitt. Självmord har hon hotat med förut.
Vill flytta, men vill inte riskera att hon bryter ihop helt. Jag vill ju bara att hon ska vara normal och vi ska kunna hitta på saker tillsammans utan att hon ska behöva vara "bäst" jämt och hitta baktankar med saker jag säger till henne. Men hon fungerar bra de flesta dagar och vissa är det sämre. Älskar henne jättemycket och det är skitjobbigt att det är så här. Vågar inte påstå till henne att hon har borderline. För nåt sånt skulle hon bli galen av att höra mig säga. Men har hon kanske det? Nåt annat? Nån som vart i samma sits?? Vet att jag måste leva mitt liv efter hur jag vill ha det men vill bara att allt ska fungera...
Heeeelp /Anna
Anna
02 dec 2014 20:39