Jag vet inte om mamma är psykiskt sjuk. HJag tänker att hon skulle kunna vara bipolär eller nåt, för hon har bara två diken och inget mellanting. Eller så är hon "bara" kroniskt deprimerad. Själv säger hon att hon inte mår bra. Men hon vägrar göra något åt det. (Gå och prata med nån, eventuellt ta medicin..)
Det är svårt med henne, för å ena sidan fungerar hon jättebra. Hon håller hemmet fint och rent (pedantiskt), lagar god mat och lyxiga efterrätter, och när man har gäster så är hon gästfriheten och gulligheten själv. Alla mina vänner tycker att hon är så härlig. Och hon är härlig - då.
Men när hon är själv med oss är det annorlunda. Jag tror att det är att hon har så dåligt självförtroende, att hon tror att vi inte älskar henne. Hon är så otroligt misstänksam och tolkar allt man säger på värsta möjliga sätt. (Det kan göra mig arg, för det känns som att hon tror att man är ondskan själv) Man måste vara superförsiktig, men man orkar inte alltid anstränga sig. Är man lite trött en dag och typ ler inte när man kommer hem så övertolkar hon det massor och allt är kört.
När hon ringer är hon spänd och nervös för att hon tror att jag ska bli arg. Och allt hänger på en sån skör tråd hela tiden. Det är nog det som är huvudgrejen med henne: att allt hänger på en skör tråd. Man kan aldrig slappna av, för då kommer traumat. I telefon till exempel. Hon klarar inte av att få ett kort svar, då kan hon börja gråta och skrika. Hon blir som hysterisk. Det kan hända en så liten sak och hon reagerar så jättestort.
Hon är ofta, eller alltid, deprimerad. Kanske alltid förutom när hon får besök. När jag var mindre och hon kom hem från jobbet (hon slutade sen för att hon inte tyckte om det) gick hon ofta in på sitt sovrum och la sig och grät och var där resten av dagen. Om man gick in och frågade vad det var sa hon att det inte var nåt och att man inte skulle bry sig. Jämt. Så man fick försöka stänga av, fick försöka vara glad i rummet intill, fastän man visste att hon låg där och grät. Jag har många gånger varit rädd att hon ska ha tagit livet av sig, när jag kommit in till henne.
Jag är arg för att hon aldrig tar tag i det och gör allt hon kan för att försöka att må bra, fastän vi i familjen bönar och ber. För hon fanns inte för mig när jag var liten och behövde henne och hon finns inte nu heller. Hon är så skör och eländig att jag aldrig kan komma med mina bekymmer, för då skulle hon gå under.
Jag tycker att jag ofta fått vara mamma till henne. Suttit på hennes sängkant och försökt få henne att tänka rationellt..
En annan grej är att hon inte riktigt tar ansvar för sitt liv. HOn ser sig som ett offer för allt och alla. Och hon kan inget och kan /vill inte lära sig heller. Under många år kunde hon inte sätta på stereon eller tv:n, vägrade ens försöka, utan skulle alltid ha hjälp. Och att hon alltid anstränger sig sådär mycket med maten och annat är som att hon vill vara duktig på nåt. Om hon inte får göra såna saker är det som att hon känner att hon inte har något värde. När hon kommer på besök kan hon vara mer i köket än att umgås, fast man själv hellre hade velat att hon satte sig ner och umgicks. Men nej, hon ska laga mat (och vill göra det själv) och sen ska det vara perfekt när man äter. Fast det är alltid nåt fel och hon är aldrig nöjd.
Det är alltid nåt fel när man hjälper till med nåt också, så jag tycker inte om att göra det. Redan när jag var liten och skulle hjälpa till med disken kunde hon komma och "tror du att du är klar nu, nej minsann, du har inte torkat bort vattnet under diskstället". Och när man har lagat mat har hon alltid velat komma med "tips" på hur man ska göra istället. Och när jag spelade ett instrument när jag var liten och satt och övade genom att pröva mig fram, kom hon alltid och skulle VISA. Fastän jag ville pröva mig fram, fastän jag hade kul.. men hon klarade inte av att jag inte gjorde rätt. OCh så skulle hon visa, fast hon inte var så säker själv, och det blev jag som fick sitta brevid och titta på när hon prövade sig fram. Och ´när jag sa att jag inte ville ha hälp sa hon att det var dåligt av mig att inte kunna ta emot hjälp. Efter några år slutade jag spela instrumenten, fastän jag tyckte det var kul, för att hon var så jobbig när jag skulle öva.
den senare grejen, att hon alltid ska visa hur saker ska göras, känns som ett uttryck för att hon vill vara oumbärlig. Hon vill inte att man ska klara sig utan henne, hon vill ge tips och råd, fastän man inte vill ha dem. Det känns som att det kan vara för att hon ska känna sig betydelsefull.
Så jag vet inte vad det är, ett sjukt dåligt självförtroende eller depression eller både och... det är svårt iallafall kan jag säga, och jag orkar inte försöka längre. Det blir ju alltid fel ändå, även om man försöker, och det blir en sån besvikelse när man kämpat för att försöka göra henne glad, när hon ändå får ett utbrott och tycker att man är elak. Den besvikelsen gör att man hellre slutar bry sig, för att inte bli så ledsen. Och då blir hon ännu mer osäker. JA det är en ond cirkel.
yngsta barnet
04 nov 2011 16:30