jag känner igen mig helt
...i det där med att pappan inte orkar och sticker, medan man själv som barn inte har något val än att stanna kvar.
Det är också en sån där sak som jag aldrig har förlåtit min far för, oavsett hur mycket han hävdar att han inte visste hur illa det var ställt. Vaddå, liksom, har man som förälder inte ansvar att ta reda på sådana saker?!
Jag undrar också om en del av problemet är att sjuka människor liksom är sjuka dygnet runt, medan alkoholister kan man kanske prata reson med ibland. Jag tror att mina lärare etc helt enkelt var för skrajja för min mor - dessutom gick jag på en "fin" skola där sådana saker inte skulle förekomma, eller nått.
Men framför allt undrar jag över all vårdpersonal, alla psykologer psykiatrer etc som min mor träffade. Och när hon låg inne i veckor och månader - undrade de då inte vad som hände med hennes 10åring? Helt rubbat, så fullständigt galet så jag vet inte vad jag ska tro.
Till slut, när jag var 16, fick jag kontakt med socialtjänsten genom att polisen kom hem till oss under ett storbråk. Efter många om och men, bland annat med ett askonstigt "möte" med BUP-personal, min mor, min far, mig och en kompis (mötet skulle börja med att alla sa något positivt om mig, fatta vad konstlat!) - så fick jag bo hos en kontaktfamilj. Men inte utan att BUP-personalen hade en del att säga om hur illa jag kontrollerade mitt humör mot min mor. Vad fan väntade de sig, undrar jag, efter att jag i tio år levt med under hennes skräckvälde?
Jag ska själv bli gymnasielärare och jag svär att jag tänker inte låta en endaste unge trilla mellan stolarna på det viset jag och du kontinuerligt gjorde. Det får bara inte ske.
besviken 27-åring
Kommentarer till det här inlägget: [Upp en nivå]