Du får visst vara arg
Självklart har du rätt att vara arg på vården och skolan. Det ena utesluter inte det andra. Man kan ju vara arg både på sina föräldrar som gjort en illa och på omgivningen som inte reagerade. Kuratorn kanske kände sig träffad, det var liksom hennes "kollegor" du var arg på. Eller hon kanske själv hade en massa obearbetad vrede. Men en kurator ska ha fokus på den person som sitter framför sig. Kuratorn ska stödja och lyssna på DIG! Händer det för ofta att kuratorn inte gör det, då ska du kanske leta efter en annan kurator, eller någon annan person att prata med. Jag pratade med en kurator i flera år, som hela tiden ville att jag skulle förstå min egen berättelse ur något annat perspektiv (det finns ju alltid positiva saker) eller någon annans perspektiv (det går ju alltid att förklara varför någon gör en illa), men vad sjutton, jag kom ju dit för att få ta MIG SJÄLV på allvar!! När man som vi levt med människor som misshandlat en, och tagit ifrån en rätten att ta hänsyn och lyssna till det man själv känner, då är det extra viktigt att mötas av någon som HJÄLPER en att ta de egna känslorna på allvar, någon som låter oss vara arga, ledsna, rädda, besvikna, någon som stödjer oss i att ge plats för de känslor som under så många år varit förbjudna. Man har rätt att vara arg. Det är ju inte farligt så länge man inte gör illa någon, och så länge man inte fastnar i den känslan. Och det finns visst anledning att vara arg på en omgivning som inte reagerade.
Bara några år äldre än du, idag själv kurator
Kommentarer till det här inlägget: [Upp en nivå]