Jag känner också igen mig. Utifrån det du beskriver stämmer det alldeles säkert att det är psykisk misshandel. Det är en sjuk miljö. Jag hade en styvmor som teg ihjälp mig de år vi bodde under samma tak. Och som kunde fara ut och skrika och hota. Efteråt har jag frågat min pappa om hon hade någon diagnos, och då har han svarat att hon var manodepressiv, vilket jag inte hade en aning om när jag bodde hos dem. Du skriver att du inte vet hur du ska hantera situationen. Jag vet inte hur gammal du är, men det är bra att du har någon utomstående att prata med. Hoppas att det är någon du verkligen har förtroende för. Det är en jättesvår situation. Hur är det med din mamma? Är hon en vettig person att prata med? Kan ni dela upplevelser omkring det svåra med din pappa? Har du syskon som du kan prata med? Din mamma kan förstås vara svårt att anförtro sig åt, då hon säkert har skuldkänslor som förälder. Hon är ju också utsatt för denna misshandel och fungerar kanske därför inte som något stöd. Jag var i den här situationen för 15 år sedan. Då vågade jag aldrig riktigt anförtro mig åt någon vuxen. Och jag vågade inte heller riktigt lyssna på det jag kände. Men mitt råd är: Våga lyssna på det du verkligen känner. Du har rätt att vara arg, rädd, känna sorg, förtvivlan, du har också rätt att vara glad. Prata bara med dem du litar på. Folk kan vara blyga eller tro att de inte räcker till, men visa dem som du verkligen vill anförtro dig åt, visa och berätta hur du känner. Och om de hänvisar dig till någon annan, stå på dig! Själv blev jag hänvisad till en kurator jag inte hade något förtroende för alls, när jag egentligen litade mest på min lärare. Och för att inte vara i vägen för läraren gick jag snällt till kuratorn, men kände mig inte hjälpt av det. Jag höll inne mina tårar, och min rädsla, och min vrede. Men gör inte det! Du har rätt att släppa fram den (utan att göra illa någon annan). Du har rätt att visa och berätta vad du känner. Du har rätt att ha vänner, att ha ett eget liv. Det är väldigt svårt när man är ung och beroende av sina föräldrar. Men våga tänk på dig själv. Gör sådant som du mår bra av. Du skriver att du inte trivs hemma. Finns det möjlighet att flytta hemifrån? (här kan skolkuratorn kanske hjälpa till). Men att bo själv kan ju också vara svårt. Det kan ibland bli ensamt, och alla känslor man trängt undan kanske kommer fram i ensamheten. Men finns det andra vuxna du litar på, som du skulle kunna bo hos ibland? Fråga dem. Det är mycket hemlighetsmakeri och skamkänslor runt sådant här. Men du behöver inte känna skam. Och du behöver inte ta hand om din mamma, eller syskon om du har det, eller tolerera din pappas agerande. Det är inte du som gjort eller gör något fel. Du har rätt att tänka på dig själv. Känn efter vad du själv behöver, och fråga efter det. Men fråga rätt personer. Fråga dem du verkligen litar på, och förklara för dem om de inte fattar hur du menar. Vuxna kan ibland vara rädda för att hjälpa till för att de tror att de inte räcker som de är, eller att de tror att det blir för stort ansvar eller liknande. Men om du lugnt berättar vad du känner att du behöver, och står på dig. Då kanske de fattar. Och de du litar på vill säkert vara till hjälp. För annars skulle du nog inte lita på dem. Hoppas det här var till någon nytta för dig... Minns att du har rätt att finnas till med alla dina känslor. Du har rätt att visa vad du känner. Du har rätt att bli sedd. Du har rätt att vara i en miljö där du känner dig trygg, och där du får luft under vingarna. Det gäller bara att våga fråga rätt personer om hjälp. Rätt personer är dem vi verkligen litar på, från hjärtat (inte att förväxla med dem vi önskar att vi kunde lita på, eller dem vi tror att vi måste lita på för att någon annan sagt det, eller för att vi tror att de blir sårade annars). Och jag lovar, det finns människor att lita på, som vill hjälpa dig. Våga anförtro dig åt dem, och berätta vad du känner. Känn efter vad du behöver. Du vet. Lita på att du vet.