Livet blir ganska så förjävligt, när man inte lever, utan bara kämpar för överlevnad. Psykisk överlevnad antar jag. Det är så förjävligt att behöva se och höra.
Och när hela vuxenpsykiatrin hela min barndom blundat för min existens har jag kännt mig väldigt liten och obetydlig. Det känns så himla hemskt att jag inte fått någon hjälp. I alla dessa år har dom hämtat min mamma och lämnat mig gråtandes ensam hemma. Jag va inte gammal då. förstår inte hur dom bara kunde lämna mig sådär. Jag antar att man måste ha lika mycket hjärta som en robot för att jobba inom psykiatrin. All hjälp jag kunde fått av dom är det nu försent att få. Jag är för gammal. fyller snart 21. Ungdomsgrupper och terapi på bup. jag är för gammal för det. Så vad ska jag göra nu?
Känns som hela jävla världen ruttnar men vi kan inte göra något för alla jävla regler som bara är svart skit på ett vitt papper.