Har växt upp ensam med min narcissistiska far, men det tog lång tid innan jag insåg att han har en personlighetsstörning. Det där dåliga samvetet kommer du få dras med så länge du lever, misstänker jag. Jag har brutit med min far ett tag, när jag fick mitt andra barn, men nu är jag i hans klor igen och jag mår så dåligt att jag kan inte beskriva det. Du förstår säkert... Jag önskar livet av min far varje dag för jag vet att han har gett upp sitt liv, och nu förpestar han bara mitt och min lillasysters liv. Jag är så trött på att vara så hatisk. Vem orkar älska sig själv när man hatar sin far så enormt.

Varför kan inte vi "offer" som vi faktiskt är få något möte som vi kan gå på en gång i månaden för att dela med oss av våra erfarenheter och få lite "pepping" för att orka vidare. Vi vacklar ju här och denna sida gör bara att man vill träffa fler personligen. Varför är det så viktigt att vi ska vara så anonyma????

Visst är ni fler där ute som är nyfikna på vem vi egentligen är.

Kan man ordna något i Göteborg med någon som är terapeutisk utbildad. Någon som har någon resurs att utnyttja? Massor av lycka till! Mimmi