Ja, jag har också en pappa som haft otroligt svårt att förklara, sätta sig ner och beräta vad som pågår. Jag föddes också in i min mammas sjukdom. Men mina föräldrar är fortfarande gifta så jag har levt i det. Det har varit och är tufft. När det gäller vården/psykologer har jag fått hjälp enda gången då de undrade om man ville ha samtal. Men då med någon som min mamma innan haft kontakt med(?) Menar hur kul är det..man vill ju ha någon egen, någon helt ny..som inte sitter och dömer en..eftersom jag innan hade haft lite kontakt med denna person som började påstå att jag höll på att bli som min mamma..så henne hade jag noll förtoende för..Har också kämpat/kämpar med känslor om att jag kan bli som min mamma. Har också som dig haft panik och depressioner utan att fått/sökt hjälp. Då min pappa varit så mån om att hålla fasaden utåt. Men det där är oviktigt o man kan säka hjälp på eget håll, man behöver ju inte berätta om det för sina föräldrar..Mina skulle aldrig förstå..och mamma tar det bara som att hon varit så jobbig, får skuldkäsnlor o.s.v..så ja..Nu vart det långt..men psykvården fungerar inte enligt mig och anhöriga glöms bort helt och hållet.