Dina ord lättar. Det känns tröstande på något sätt.

Någonstans måste jag sätta gränsen till vad jag klarar av att orka med. Men jag får väl först vänja mig med tankarna på att gå min egen väg, tills jag klara av att ta steget ut och verkligen säga ifrån på ett eller annat sätt.

Jag kanske skulle behöva komma och prata igen. Kanske har dom kommit på något bättre sätt att hjälpa till nu än när jag var där sist för ca 3 år sedan. Mina små syskon har ju faktiskt fått mer hjälp och vetskap om vad det är för sjukdom mamma har. Men jag och en av de äldre småsyskonen bodde ju med mamma som obehandlad i flertalet år, även om mamma inte är helt bra som jag ser det, så är hon ju steget bättre. Hon klarar ju faktiskt att gå upp på mornarna nu. Tidigare låg hon mest och vi fick klara oss best vi ville.

1000 tack. Hoppas det går bra för dig och din familj. Vi förtjänar all lycka vi kan få.