Min mor ville väldigt gärna att jag skulle skaffa barn när jag var riktigt ung, man kan likna det vid en övertalningskampanj. Jag läst på högskolan och min man hade ganska nyss startat upp sitt företag, det var med andra ord inte rätt i tiden. Jag själv ville absolut inte skaffa barn ännu, jag hade annat jag ville göra först. Min mor tjatade och sade att hon skulle ta hand om barnet. Har du hört så sjukt? I efterhand så vet jag att hon aldrig skulle ha gjort det, framför allt med tanke på att hon aldrig varit så angelägen att umgås med sina barnbarn som hon så småningom fick. Min dotter gick upp i varv så att vi inte kände igen henne när hon umgicks med mormor, hon kände av oron kring mormor.
Du frågar hur det var att ta avstånd ifrån min mor. Jag var egentligen i de tankarna redan när jag var tjugo år men avstod nog från att bryta för min mors skull egentligen. Tala om bakvänt, men du förstår nog. Var väl rädd att hon skulle ta livet av sig som hon så många gånger hade hotat med när jag växte upp. Men hon skulle nog aldrig göra det, det är bara bra att hota med för att få mig att göra som hon ville.
Det var inte något snabbt beslut att bryta, det växte fram. Det enda hon gjorde när vi träffades var att göra mig illa, med små subtila stick som gjorde så fruktansvärt ont. Sedan såg jag hur barnen påverkades, min son fick ont i magen när vi åkte dit. Hela familjen var väldigt uppblåsta i magen när vi åkte hem. Min dotter var utsatt för övertalningskampanjer när jag inte märkte det. Mina barn fick mig till slut att lova att vi inte skulle stanna mer än viss tid hos mormor och morfar. Jag insåg att det blev mer och mer ohållbart. Vi for illa av dem, varför skulle vi offras? Svaret blev klarare allt eftersom min terapi pågick. Hon, min mor, har inte rätt att göra så mot oss.
Jag har försökt förklara i brev till dem genom åren innan jag bröt med dem, de breven har de alltid låtsats att de inte fanns. Om jag hade fått brev av den sorten från min dotter så hade jag genast pratat med henne och försökt lösa det som var svårt. Men de gjorde det inte, alltså förtjänar de inte en dotter kom jag fram till. Det var faktiskt en lättnad när jag hade tagit beslutet om brytning.
Min mor har försökt komma åt min dotter genom telefonsamtal och skyllt allt på min man, men det hade hon inte mycket för, för jag hade redan varnat min dotter för att mormor skulle säga så. Min man är helt oskyldig och det vet vår dotter. Det gjorde det bara klarare att jag hade gjort det rätta. Min mor försöker alltid att gå in och splittra i relationer, men eftersom jag, min man och våra barn har talat igenom det hela så har hon svårt att komma in och splittra.
Jag kan känna dåligt samvete för att mina föräldrar är gamla (snart 80 år) och jag inte finns där och tar hand om dem, min far har sagt att det kan hända dem något, men det kan alltid hända alla människor något oavsett hur gammal man är. Han verkade inte bekymrad om att det kunde hända mig något. Det har ju alltid bara varit de som har kunnat ställa krav.
Vi, hela familjen, mår bättre idag. Min kroppsliga värk är bättre, det var antagligen ångest som utlöste den när jag träffade eller hade kontakt med min mor. Jag är lugnare men jag har en rädsla att de (mina föräldrar) skall komma och kräva av mig och hota mig, men det gäller att hantera när det kommer. Jag är tacksam att jag insåg att jag skulle bryta med mina föräldrar, det är min räddning. Jag kan inte säga att det är någon annans räddning. Det är ett beslut som man måste söka inom sig själv. Jag önskar dig all lycka i din sökning.
Kram från
Fia