Ja men det är svårt ..  Skulle verkligen bara vilja vara hennes dotter.

Som jag känner så är det som att jag inte vill känna ansvar över henne och allt i kring henne. Allra hellst mina mindre syskon. Men mamma hör aldrig av sig förän det är något hon behöver eller vill ha hjälp med och då är vi tillbaka i samma spår igen. Så när jag får höra hur en psykolog som ger mig tipps och råd så vill jag ju tro att det skall fungera, men jag har väl blivit så hjärntvättad att det kommer ta lång tid innan jag kan få ur mig ansvars.. ja vad man nu ska kalla det?

Men det är ju just det som du beskriver som jag gör... men vill bryta. Och samtidigt vill jag ju veta att hon klarar sig. Det är så förbasskat svårt att man kan bli knäpp.

Ingen fara, ju mer jag får läsa desto mer kan jag känna igen mig och vet att det kanske inte är det bästa att bara fortsätta som jag håller på med.
Jag är inte ansvarig för att hon mår dåligt, det är hennes sjukdom...

Tack.