Det är huvudet på spiken när du beskriver din mamma som en liten barnunge. Att det är så lätt att ta hand om o.s.v. Jag insåg till slut att antingen överlever jag och min familj eller så tar jag hand om henne. Jag valde mig själv faktiskt till slut, jag har alltså brutit med mina föräldrar sedan styvt ett år. Det har varit väldigt jobbigt, men jag mår successivt bättre. Det var alltså värt det för min egen del. Om det är det som i kombination med kognitiv terapi som har fått mig att se andra som utnyttjar mig.

Jag har förmånen att ha hittat några vänner som fungerar liknande som jag, då går det att få det att fungera. I fortsättningen kommer jag att försöka vara mycket mer skarp med gränser i nya bekantskaper. Dessutom kommer jag att sätta människor i "karantän". Jag tänker mig att jag har ett staket, innanför staketet finns de nära vännerna, utanför finns bekanta. Nya människor jag lär känna respektive människor som jag börjar fundera på, sätter jag i "karantän" tills jag vet om de skall vara innanför eller utanför staketet. Det känns lite krasst att tänka så men jag behöver det för att klara mig här i världen. Det gör ju egentligen ingen illa, det här pågår ju inom mig själv.

Det känns trösterikt att jag inte är ensam om att vara blåögd!