Jag är 41 år nu och jag funderar mycket. Varför svek jag mig och hjälpte henne. Ja, inte bara henne, varför har jag hela mitt liv varit inställd på att hjälpa andra. Beror det på att jag växte upp med en förälder som krävde att jag engagerade mig i henne hela tiden. Jag själv blev perifer, vad jag själv önskade och ville var tvunget att underordna sig hennes vilja. Min pappa skyddade alltid henne har jag förstått i efterhand och bara jag löd henne så blev hans liv mycket enklare. Är det för att jag har fått en sådan uppväxt som jag alltid har varit bra på att ta hand om andra? Jag har låtit mitt egna stå tillbaka när det var någon annan som behövde mig. Trots att mitt eget var minst lika viktigt egentligen som jag kan se det så här i efterhand, men det såg inte de här "vännerna". Jag blev rätt och slätt utnyttjad många gånger. De tyckte väl om att jag tog hand om dem och deras problem, jag är bra på att fixa saker både pappersmässigt och rent praktiskt har jag insett. Dock har den insikten träffat mig lite sent, och det är svårt inte göra om tabben att bli lurad att hjälpa. Jag behöver de människor som kan ta hand om sig själva, men de såg jag inte förut, de klarade sig ju själva. Har jag blivit programmerad att ta hand om andra, att jag inte duger om jag inte tar hand om andra? Det blir ett ganska omskakande uppvaknande när jag ser det ur det perspektivet. Är det någon annan som har funderat i de här banorna?
Fia