Jag förstår hur du känner dig (been there, done that) - splittrad helt enkelt. Ska du ge upp ditt liv för din mamma eller ska du leva ditt eget liv och därigenom ha en massa skuldkänslor vilket i sig är outhärdligt. Det är jättesvårt, jag vet!! Men nånstans tror jag att vi fått livet som en gåva (eller som en förbannelse:-), beror på hur man ser på saken. Och det enda du kan ge tillbaka är att försöka leva ditt liv, på ditt sätt, på dina villkor - inte din mors.

Lättare sagt än gjort, jag vet. Men om din mamma skulle vara klar i skallen tror jag faktiskt inte att hon skulle vilja att du kastar bort ditt liv genom att försöka rädda henne från hennes sjukdom (vilket är omöjligt). Den största insikten för mig var nog just det, att det spelar ingen roll vad jag gör, för jag kan aldrig göra min manodepressiva mor frisk igen. Rädda det som räddas kan. Jag räddade mig och mitt liv i sista stund....Och ja, jag handskas fortfarande av skuldkänslor, MEN jag vägrar dom känslorna ta över mitt liv. Vi är alla förtjänta av att vara lyckliga eller åtminstone få känna oss lugna utan en massa oro hela tiden.

Du skriver inte hur gammal du är och jag har inget rätt svar att ge dig, men jag vill bara påminna dig om att ditt liv är minst lika viktigt som din mammas. Varför ska ditt liv offras bara för att du råkade få en manodepressiv mamma?