Kuling.nu

Mötesplatsen för dig som har en förälder med psykisk sjukdom

Var finns hjälpen? Hur skall man göra?

 

Vet varken ut eller in längre. Allt är fullständigt kaos för jag vet inte vilken gång i ordningen. Skillnaden är nu att detta verkligen inte fungerar inte fungerar längre. Min mamma är manodepressiv och har nu under våren varit psykotisk med vanföreställningar om droger i maten , att vi tar droger, aggressiv, sömnlös, har försvunnit hemifrån, panikångest, tar inte medicinen. Efter att hon försvunnit körde polisen henne till psyk. Där var hon irreterad på oss och ville hem, trivdes inte. Hon var jättedålig men blev lite bättre och ville hem. Eftersom hon inte hade LPT så kunde de inte hålla kvar henne. Så hon kom hem och blev dålig igen med nya vanföreställningar, sover inte och tjatar. Hon får nu injektioner och mediciner, cyprexa, lamictal, trypticol som hon åt innan. De verkar inte göra någon bestående verkan. Pappa är arg på psyk för att det inte hjälper. Och jag känner mig så ledsen, uppgiven och börjar bli så trött på karusellen att livet känns så svårt att leva. Jag har varit så mycket hemma och hjälpt till och jag älskar min mamma men det går ut så mycket över mitt liv. Mitt förhållande fungerar dåligt och jag känner att det är svårt att leva ett eget liv. Är rädd för att bilda familj beronde på det här för sjukdomen tar allt. Pappa tycker inte jag skall ge upp allt men samtidigt velar han om vård eftersom mamma vill vara hemma. Men hon klarar inte sköta sig själv och han orkar inte ta hand om henne så vad begär han. Min sambo har helt tröttnat på det och  säger att det förstör vårat liv och är arg. Jag känner att jag behöver stöd men kan inte få det där jag skulle behöva få det ifrån. Jobbigt att höra att allt är mitt fel när jag redan känner så mycket skuld. Innan hade hon en månad manisk och en månad depressiv och det fungerade fast det var jobbigt. Men nu hoppar det fram och tillbaka så jag tror inte det blir bättre. Det känns som  jag måste ge upp mitt liv och alltid vara där eller så måste mamma bo någonannnstans och då vill hon hem och man känner skuld. Någon som har gått igenom det här? Hur hanterade ni det? Jag har varit på en del boende för psykiskt funktionshindrade och där var det kaos och jag kände en väldig ångest av att vara där. Men det är väl så det blir eftersom alla mår så dåligt och är så slutna i sin värld med sina demoner. Tycker om livet men inte att leva det såhär. Har mardrömmar och svårt att sova, dålig matlust och är så oerhört deppig. Ber till någon högre makt om styrka för att klara det här. Undrar bara hur. Mormor var också sjuk självmordsbenägen och jätteorolig. Till slut kunde hon inte vara hemma utan fick alltid vara inne på psyk. Ingen har berättat så mycket om det men jag funderar över om mamma kommer bli så också. och jag vet att risken finns om jag utsätter mig för mycket för det här. Inte sunt att leva såhär.

Hälsningar Gunilla!


Kommentarer till det här inlägget: [Upp en nivå]