Törs jag?!
Min mor är snart 81 år, jag är 56. Mina döttrar 36 o 29. Jag är den som alltid haft känslan av att vara mittemellan o den som "fixar" o sammanhåller. Ändå har jag alltid fått missnöje till svar o att det aldrig räckte o dög. När min far dog o min mor gjorde urkundförfalskning med sina grannars hjälp, ett enligt hennes huvud falskt testamente, bröt jag kontakten för att efter ett "helt liv" fått stått ut med så mycket smälek o kränkningar(jag har "låtit mig" manipuleras). Nu undrar jag om jag efter snart tre års tystnad o bara brevväxling törs o orkar ta upp kontakten igen. Jag är rädd att jag åter får dessa hemska smäleken på min hjärna o hornhinna att behöva smälta igen. Jag kan ju bara ändra på mig själv. Hon ser ju på mig utifrån sitt eget tänkande o "glasögon", som en liten, behövande, sjuk dotter för att "jag bara skriker". Suck... Jag har ett fungerande liv idag och vill inte gärna få det förstört igen. Jag vill inte låta mig igen! Jag önskar er alla ett gott tillfrisknande o medvetandegörande i era liv. kram...
Maria I
Kommentarer till det här inlägget: [Upp en nivå]