Min erfarenhet...
Känner delvis igen mig. Relationen med mitt syskon har varit lite sisådär. Sista tiden mycket beroende på att h*n förmodligen själv mår väldigt dåligt psykiskt, men inte kan/vill ha hjälp. Som i ditt fall gick vi åt olika håll kan man säga. Jag flydde så gott jag kunde (vilket ledde till en mängd otrevligheter för mig) och h*n stannade kvar, gömde sig i sig själv. Jag tror dock inte alls att mitt syskons liv varit en dans på rosor, h*n har varit med om en massa skit och h*n mår för tillfället alldeles fördjävligt. Dock känns det stört på omöjligt att hjälpa, eftersom man blir utestängd hela tiden. Jag själv har till slut "lärt mig" att prata om det som varit, och inte skämmas för det. Det var varken mitt eller mitt syskons fel att vår uppväxt var som den var. Jag tror att h*n har skitsvårt att lita på mig just på grund av detta, att jag inte hemlighåller uppväxten för alla. (Jag har alltså berättat för utvalda personer; nära vänner och pojkvänner, och det vet h*n.) Eftersom mitt syskon är yngre, och stannade kvar så att säga, så förmodar jag att h*n är mer "inne" i det där med att hålla familjehemligheten HEMLIG till varje pris. Att jag pratar med folk ser h*n antagligen som en sorts svek eller nåt. Gissar jag på. Dock känns det förjävligt att mitt småsyskon förmodligen också drabbats av en psykiskt sjukdom, och jag skulle SÅ hemskt gärna vilja hjälpa. Men det är som sagt stört på omöjligt, när h*n inte litar på mig eller någon annan.
äldre syster
Kommentarer till det här inlägget: [Upp en nivå]