Hej! Du skriver att din mamma "bara försöker få hjälp", av dig menar du? Hoppas inte det. Du har inget ansvar att hjälpa din mamma med de problem som uppstår med din pappa. Det är klart att vi KÄNNER ansvar, som familj vill man ju hålla ihop. Och som barn är man mycket lojal. Jag håller också med dig om att det är svårt, ibland omöjligt, att berätta vad man känner och tänker för en förälder som inte lyssnar. Jag har skrivit förut här att det är viktigt att berätta vad man känner, tänker, tycker och behöver. Och det är viktigt. Det är viktigt att man försöker. Men om personen inte kan ta emot det, om man bara får skit tillbaka, eller oförståelse, då måste man se till att man får prata med någon annan. Det är viktigt att man försöker ta sig själv, sina behov och känslor på allvar. Man har rätt till det, och det är bra för alla. Man kan känna sig som att man förråder sina föräldrar om man pratar med en utomstående. Men det gör man inte. Det är helt säkert. Föräldrarna kanske tycker det. Föräldern är sjuk och vill kanske inte att någon ska få reda på det och lägga sig i. Men du är en egen person, du är dessutom ett barn. Varje människa har rätt att må bra, och ett barn har rätt till en uppväxtmiljö där du kan känna dig trygg och må bra, och där du får möjlighet att utvecklas. Prata med någon utomstående vuxen om din situation. Prata med någon du litar på. Dela dina upplevelser och tankar med tex lärare, skolkurator, präst, diakon, en kompis förälder... Alla de här kostar inget att gå till. En präst har absolut tystnadsplikt. Du kan också ringa till BRIS. Det kanske låter allvarligt, du kanske tänker att "Så farligt är det ju inte, jag kan ju inte ringa BRIS, eller prata med en präst". Men det du beskriver är tillräckligt svårt. När man är i en svår situation bagatelliserar man ofta det man är med om. Tänker att andra har det värre. Det är vanligt att man gör så. Men du behöver hjälp. Du behöver någon vuxen att prata med. Leta efter någon du känner att du kan lita på. Och hittar du inte rätt på en gång, så leta vidare. Det finns bra vuxna som vill lyssna och ta dig på allvar. Jag hade själv en jobbig gymnasietid då jag bodde med min pappa som hade alkoholproblem och en styvmor som var psykiskt sjuk. Efteråt önskar jag att jag hade förstått att jag hade rätt att be utomstående vuxna om hjälp, att jag skulle lyssnat på det jag kände och bara anförtrott mig åt dem jag själv hade förtroende för, de vuxna jag själv valt ut. Lita på det du känner, och be vuxna om hjälp.