Hej, jag har inte varit med om liknande som du har. Men jag har en sjuk föräldrer som "hotat" med självmord ngn gång, så jag vet lite grand, även om det absolut INTE är samma sak! Jag tror inte att du ska ta på dig din mammas sjukdom på dig, du får försöka att inte se det som att det var ditt fel att hon tog sitt liv, bara för att du inte var hemma då. Jag förstår att det är svårt, men det är inte bra att ta på på sig skulden för att ens förälder har tagit sitt liv. Du måste tänka att det var din mammas eget val,även om hon var sjuk då hon valde den utvägen. Det kan aldrig vara ens barns/ungdoms fel att ens förälder tar sitt liv.Det var din mammas val, och ingenting som hon grundande pga av dig, och att du inte var/varit närvarande hos henne. Det kan inte bli ditt fel bara för att du inte var hemma just då. Du har ett eget liv, och det är normalt att du inte ville bo hemma då din mamma mådde så där. Det är förståeligt. Jag hoppas för ditt eget bästa att du har någon som du kan prata ut med kring det som hänt dig? Det behöver inte vara en skolkurator, skolpsykolog eller annat. Det kan vara en kompis förälder,en kompis eller kanske någon annan vuxen, en lärare. Din mentor bör veta för ditt eget bästa skulle jag tro. Då kan han/hon förstå, om dina betyg skulle bli lidande längre fram, då vet mentorn orsaken. Men, berätta som sagt bara för den du känner förtroende för. Tvinga dig inte att prata om du inte känner för det nu. Men om du känner att du måste berätta för någon, så ta mod till dit även om det är svårt att hitta orden. För om personen som lyssnar så kan det ta hur lång tid somhelst för dig att komma till saken, och personen sitter ändå kvar och lyssnar.För mig blev en skolkurator räddningen då min förälder var som sjukast, det fungerade ett tag i alla fall. Gör det som känns bäst för dig, det är bra att prata med någon ibland, även fast man inte vill/känner för det.