Hej!

Jag känner igen mig i det du skriver. Det känns liksom så furstrerande att inte kunna vara sig själv även om man bor hemma. Mina föräldrar vet inte vem jag är och de känner mig inte. Jag flyttade hemifrån när jag var 24 år och det var ett av det bästa som har hänt mig i livet. Det var först då jag började bearbeta allt som hade hänt. Jag är nu 29. Min pappa blev psykisk sjuk när jag var lien och min mor började dricka när jag var 10 och hon kunde kläcka ut sig en massa elaka saker till mig. jag kände mig tillslut så svag och ville bara i väg. Min räddning blev en utbildning på en annan ort som jag gick i tre år. Nu jobbar jag inte med det jag är utbildad till men det känns ändå så skönt att jag lyckades komma i väg hemifrån. Jag känner mig så fri. Har dock fortfarande svårt att bo tillsammans med någon och undrar om jag någonsin igen kommer att klara av det : /