Min mamma har en sjukdom, men jag vet inte vad den heter. Hon pratar för sig själv, och det är bara en massa osammanhängande svammel, och emellanåt sätter hon igång och skriker. Extremt högt, hennes röst förändras också till något märkligt mörkt, djupt och ond låter hon, nästan så att hon låter som en man. Och det kommer en hel del svordomar. Grannar har ringt efter polisen ofta, för det låter ju förskräckligt. Men numera är det som att dom fattat att detta inte handlar om misshandel eller något annat hemskt, så det har slutat springa poliser här. Jag gömmer mig under täcket och håller för öronen, hårt. Jag har försökt många gånger att tysta ner henne då det är som värst. Men det hjälper inte alltid. När hon har haft sina "attacker" så är hon helt slut. Och sover länge. Men sen så är hon som vilken mamma som helst. Hon har arbete och fungerar som vanligt hemma med städning, tvätt, matlagning osv. Det är förvirrande. Men dessa attacker kommer alltid oförberett. Ibland händer det på hennes jobb, men då har hon av någon anledning lyckats "hålla locket på" ända tills hon är påväg hemåt, ibland hör jag hennes prat i trappen när jag sitter hemma i köket och läser. Och då vrider det om i magen, och jag mår ILLA. Man önskar bara att det inte utvecklas till en "skrikattack" den här gången. Värst är det om vi är på affären och handlar. Då vill jag bara dö av pinsamhet. Jag försöker få det undanstökat snabbt, fyller kassarna med mat som om det brann i affären. Ser mig vant omkring om någon man känner syns till. Mamma hon hamnar någon annanstans i medvetandet när detta händer. Hon blir omöjlig att få kontakt med. På promenaden hemåt går jag i rask takt på gott avstånd, mamma går där bakom med kassarna och småmuttrar för sig själv. Det var ett helvete. Ja, så såg min barndom ut. Nästan varje dag. Jag flyttade till slut hemifrån när jag skulle fylla 16 år. Ganska tidigt med andra ord. Men jag orkade inte leva med mamma. Idag är jag 31 år och känslan av att känna sig konstig och annorlunda sitter i än idag. Jag har påverkats mycket av det. Depressionen slog till när jag flyttade hemifrån och alla åren av att ta hand om mamma och denna sjukdom tog ut sin rätt. Och jag blev så trött. Kunde inget annat än sova. Energi fanns inte någonstans till någonting. Och jag kämpar än idag. Finns det ett slut ? Känner någon annan igen sig i detta ? Kram.