Mina föräldrar skildes när jag var fyra. Pappa flyttade till en lägenhet och mamma till en villa. Jag har en syster på 12, själv är jag 14. Min pappa hör aldrig av sig heller. Jag ringer jämt till honom. Men egentligen har jag ingen lust att ringa och trippa på tå framför honom. Han ska väl höra av sig till mig liksom, jag är ju hans dotter. Men han verkar inte riktigt tänka så. Han lovar jämt saker fast tror aldrig har har hållit något. Och han kan bli jättearg för ingenting och sen slappnar han plötsligt av och är hur go som helst.
Det är i vissa perioder som han är "deprimerad" då svarar han inte i telefonen eller på sms. Man kan bli skitorolig, det har jag varit minst hundra ggr och är fortfarande. Vem vet? han kan ligga död på vardagsrumsgolvet ju? Man får sådana tankar fast det ordnar sig alltid. När han är sjuk ligger jag vid telefonen nästan hela tiden och tillslut så svarar han. Han ringer liksom inte till mig och säger " nu mår jag bra igen" Jag kan inte sluta tänka på det så jag går liksom runt i mina egna tankar och när jag ska sova gråter jag. Av detta har jag fått allvarliga stresssymptom och magkatarr. Det känns som jag lever i en värld utan en pappa. Han finns ju inte där jämt. Han fattar inte själv att han är sjuk han tycker att alla vänder sig mot honom.
Jag vet inte vad jag ska göra snart går det för långt. Måste ha hjälp!
Någon som känner igen sig?
Jojjo14