Den 20 januari 1992 kom lilla jag till världen jag föddes.
Nu ska jag berätta lite om mitt liv.
När jag var mindre var min pappa alkoholist jag kommer inte ihåg så mkt från när jag var liten. Jag kommer inte riktigt ihåg när och hur min pappa blev alkoholist.
Det jag minns mest av den tiden va då min pappa börja inse att han hade problem med alkoholen. Det va när jag var ca 10 år gammal han insåg att han hade problem både hans syster och bror hjälpte honom mkt under den tiden. Han försökte att bli nykter länge men bara föll tillbaka å börja dricka.
När jag var 10 år gammal åkte min pappa in på behandling. Han var borta i ca 3 månader. När han kom hem från behandlingen gick han även på möten som skulle hjälpa han så han inte börja dricka igen.
Min pappa insåg att vi barn inte heller mådde så bra pga. Hans problem han fixade så jag & min bror fick gå på möten och prata om hur vi mådde. Jag börja i en grupp där det gick andra barn som hade det likadant. Nu har min pappa varit nykter alkoholist i ca 5 år. Jag är riktigt stolt över att min pappa klarat av detta det har varit både jobbigt för han och för familjen.
Själv kommer jag inte ihåg så mkt från den tiden jag kommer ihåg att min pappa alltid stod i garaget och drack. Under den tiden var jag aldrig hemma jag var alltid ute med kompisar för att slippa se på när min pappa stod och drack, och när jag kom hem la jag mig så jag och min pappa sågs inte mkt alls under den tiden. Jag vet att jag inte mådde så bra under den tiden, jag fick höra av klassen att jag var klassens solstråle så jag visade antagligen inte hur jag mådde. Under den tiden min pappa försökte bli nykter lämnade han min mamma och oss barn. Han flyttade till något som heter länken där det gick andra som varit alkoholister.
Plötsligt en dag när jag var 14 år gammal. Hade precis slutat skolan jag gick hem från skolan visste att mamma inte skulle va hemma hon var på sjukhuset jag vet inte varför hon var där eller något alls men jag visste att hon var där.
Jag gick hem till en kompis för jag gillade inte att va hemma själv då. Jag å en kompis satt å titta på tv plötsligt kom hennes lilla syster ner och sa att jag skulle hem jag fattade ingenting utan jag stannade för jag trodde hon ljög. Men efter en stund ringde min mobil det stod på displayen att det var pappa men när jag svara var det min stora syster jag frågade vad hon ville hon svarade bara snabbt att jag skulle hem fort jag frågade vf men fick inget svar jag gjorde som hon sa och gick hem. jag var rädd för jag visste att det var något som hänt.
Jag kom hem och min bror, syster och pappa satt i köket och väntade på att jag skulle packa mina saker. För att mamma åkt till Varbergs sjukhus och vi skulle bo hos pappa tills vidare. Jag fick inte veta vad som hänt med mamma dem berätta inget troligen för att dem inte heller visste vad som hänt. Jag som gick i skola nära hem fick gå till mamma varannan dag och hämta post. Iomed att hon varit på sjukhus länge å visste inte när hon skulle komma hem.
Pappa hade kallat min och mina syskon på möte på gruppen där vi gick medan pappa var alkoholist. Han sa att vi skulle på möte dem skulle berätta något viktigt för oss, vi gick dit som han sa. Jag fick då höra allt som hänt med mamma och varför det är som det är med henne. De berättade att mamma blivit psykisktsjuk och troligen varit det länge men inget vi lagt märke till för att vi levt med våran mamma så som hon var. Men jag kunde ana att det var något hon var inte sig själv. De berätta också hur man blir psykiskt sjuk och berätta en massa saker som kunna vara bra att veta. Jag fortsatte gå på möten med dem enskilt men efter ett tag när det var dags att börja med grupp träffar så började jag gå där. Jag fick lära min mkt om hur det är att ha en psykisk sjuk mamma och fick berätta lite hur jag har det med. Nu har det gått ca ett år sedan jag fick veta att mamma blivit sjuk. Jag mådde riktigt dåligt under den tiden mina betyg ändrades skolan gick skit.. Mina kompisar slutade att vara med mig pga. Att jag flyttade till min pappa men gick fortfarande i samma klass samma skola va ca 1 mil mellan mig och mina kompisar. Jag satt alltid hemma och var ledsen men visa det inte för någon inte ens min pappa märkte något. Han märkte ju lite han fråga varför jag inte va med alla mina kompisar som förr då jag aldrig var hemma nu e det tvärt om alltid hemma. Jag mår fortfarande dåligt pga. Allt som hänt men inget jag pratar om så mkt utan bara med dem som jag fortfarande går på möte hos. Det här där i mot ändrats i skolan jag har fått tre nya kompisar jag aldrig var med förr och mina betyg går bättre å bättre nu. Men där i mot mår jag inte så som jag visar jag är alltid glad eller jag visar på utsidan att jag är glad men så är det inte. Jag har också hittat två nya kompisar inne där jag bor en är C. men kan inte hitta någon bättre kompis än dig.. Jag älskar verkligen han. Jag har också hittat M som där i mot inte alltid bor här i stan. En bättre kompis kan man inte hitta. Undra om det verkligen finns någon som förstår hur jag har det och har haft det under min barndom.. Någon som har eller haft som jag?? Tacksam för svar! Tack i förväg.