känner igen
känner igen det du skriver, har en manodepressiv pappa.
känner igen att man inte pallar att ta allt igen. det handlar d hela tiden om att försöka överleva, man får aldrig någon stabilitet i tillvaron, och ändå blir man besviken varje gång, i mitt fall pappa blir sämre & börjar nedvärdera och kritisera mig.
jag tror att såren aldrig läker helt, för mej är det iaf att när jag blir nog svag psykiskt själv så kommer alla minnena från pappas sjukdom, men jag tror också att man till stor del kan läka & som vuxen skapa ett tryggt, stabilt liv.
carro
Kommentarer till det här inlägget: [Upp en nivå]