Min pappa är psykiskt sjuk men min mamma är frisk.
Min pappa blev sjuk innan jag blev född, och det va hans sjukdom som fick mamma att vilja skilja sig.
Jag bor hos min pappa för min skola ligger nära där, min mamma bor lite utanför stan.
Min pappa har ganska nyligen träffat en kvinna och dom har nu flyttat ihop.
hans nya sambo har dock fått honom att sluta med sina mediciner, och jag märker att han blir sämre och sämre..
Jag vet inte vad jag ska göra, eller var jag ska bo överhuvudtaget. Jag har aldrig i hela mitt liv kunnat
prata om pappas sjukdom med någon, jag känner mig väldigt ensam. Jag vet inte vad jag ska göra?
 
Jag har försökt prata med min mamma men hon säger inte så mycket, jag gick tidigare till en kurator men kände att hon inte lyssnade eller förstod. Min mamma vill bara att jag ska bo hos henne men jag har hela mitt "liv" här i stan. jag har alla mina vänner, jag tränar här och har även pojkvän här. Det går knappt någon kommunikation dit mamma bor det gör det också svårt för mig.

Jag är även rädd för att pappas sambo ska tröttna på honom, han har inget jobb, Han har två eller tre krediter och två lån. Om hon lämnar honom har han inget, så nu lyssnar han enbart på henne och han glömmer mig.

Tidigare bodde jag och pappa som inneboende hos en man i en större trea, det var en hemsk period och jag mådde väldigt dåligt. jag och pappa var tvunga att dela rum, då var jag 16 år. Jag kände mig väldigt ensam och nästan kränkt. Pappa brukade be mig att byta om i rummet för att han ville titta på mig. Pappas nya sambo har vuxna barn som inte bor hemma men om de kommer hem så får jag hitta ett annat ställe att bo tills de har kommit hem. Jag gillade pappas sambo i början, hon verkade trevlig och hjälpsam men så var det inte. Hon bryr sig bara om sina barn, pappa och hon gör alltid saker ihop. Jag känner mig som onsylig där, de säger knappt till mig om de har lagat mat.