Kuling.nu

Mötesplatsen för dig som har en förälder med psykisk sjukdom

Min mamma är också manodepressiv

Hej. Jag är 27 år. Min mamma har varit manodepressiv sedan jag var 4. Det vill säga, jag har levt med sjukdomen i stort sett hela mitt liv. Eftersom att jag inte har nån kontakt med min pappa och heller inte har några syskon, har jag fått kämpa oerhört mycket för att bibehålla mig själv, mina gränser och för att kunna skilja mellan mammas humör och mitt eget. Mamma har varit psykotisk ungefär en gång per år och nästan alltid i 3 månader åt gången. Däremellan har hon haft depressioner och paranoida perioder. Under största delen av min uppväxt visade jag inte min sorg till andra. Det var för jobbigt att prata om det. Jag var en typisk duktig flicka. Fick bra betyg i skolan. Dansade fem dagar i veckan. Spelade piano. Skrev dikter och noveller. Gick fotokurser, osv. Fick alltid höra "åh, du är alltid så glad" och tänkte gång på gång, "ni skulle bara veta..." För jag har verkligen varit mycket ledsen och jag har verkligen mått skit. Det är först under de senaste åren som det har gått upp för mig hur otroligt svårt sjuk mamma är. Det är först under de senaste åren som jag på riktigt liksom har fattat. Förstått att manodepressivitet är en av de värsta sjukdomarna man kan få! Det kan tänkas att man inte dör av det. Och det kan tänkas att psykoserna går över och personen ifråga oftast blir någorlunda normal, mellan skoven - men det är en KONSTANT kamp för den sjuka och dess anhöriga. KONSTANT KONTSTANT KONSTANT. Oron för när mamma blir sjuk nästa gång. Oron för hur mamma ska uppföra sig när andra människor är med. Oron för att jag själv ska påverka mamma negativt. Oron för att planerna man har gjort, resorna man skulle på och besöken man skulle få - oron för att det aldrig blir av. För att bli sviken i sista sekund. Igen och igen. Den oron går aldrig över. Man vill ju så gärna tro att nu blir det bra. Men sjukdomen överrumplar, överraskar och trakasserar. Den kommer tillbaka. I nya skepnader. På grund av nya påhittade skäl. Den ligger som ett monster inuti min mamma. Min mamma är stark. Jag känner ingen som kämpar så mycket som hon gör. Men ändå. Ändå vinner sjukdomen gång på gång. Jag har ofta tänkt att när jag blir äldre så kommer jag kunna leva mitt eget liv. Till viss del är det så. Jag mår otroligt mycket bättre nu än när jag var tonåring, till exempel. Jag är lycklig. Har bra självförtroende. Känner mig på många sätt lyckligt lottad. Jag har flyttat till en annan stad. Har skapat mig ett nytt och eget liv. Jag sysslar med sånt som ger mening och tänker ofta att jag ju aldrig blivit den jag är idag, om det inte vore för allt det jobbiga jag gått igenom. Men det finns en sak som aldrig blir lättare. Och det är när mamma blir sjuk. Trots att jag varit med om det så länge nu så rämnar allting varje gång. Idag blev hon inlagd på psykakuten. Hon har inte varit inlagd på tre år. Hennes psykotiska, maniska och deprimerade perioder under de sista åren har hon klarat hemma. Hon har visserligen blivit neddrogad av mediciner, knappt kunnat prata eller gå - men hon har trots allt fått stanna hemma. Det har gett mig ett hopp, en tro på att nu behöver mamma kanske inte läggas in mera. Men så blev det alltså inte. Imorse blev hon inlagd igen. Det smärtar mig. Det värker i mitt hjärta. Jag vet hur mycket hon hatar att vara inlagd. Jag vet hur det är på de där avdelningarna. Ett helvete. Det är vad det är. Och det gör mig så ont att hon ska behöva vara där. Men det finns inget jag kan göra. Jag vet att den värsta ledsamheten går över för mig om ett par dagar. Kroppen ska liksom vänja sig till att ha kommit in i ännu en period utan en mamma. Det är ju som att mista sin mamma. Sätta relationen på standby. Det gör ont just nu. Men jag försöker att hålla mig lugn. Jag lyssnar på musik. Tittar på solen och känner mig tacksam för att ha så många nära vänner i mitt liv. Jag känner mig tacksam för att ha blivit vuxen. För att kunna ta egna beslut och val. Och även fast jag aldrig blir fri från mammas sjukdom - så tror jag på att bli fri i mitt eget liv.
Maria

Kommentarer till det här inlägget: [Upp en nivå]