Hej!

Jag känner igen mig. Min mamma är manodepressiv blev sjuk när jag var 14 hon har pendlat upp coh ner sex veckor i taget. Men på senare tid har hon blivit sämre slutat med medicin och blivit psykotisk med vanföreställningar om att vi tar droger, att det är gift i maten och blivit aggressiv. I dessa stadier är hon väldigt manipulativ och spelar frisk och säger att vi är sjuka. Att hon inte är sjuk har ingen sjukdomsinsikt. Att man bara vill bli av med henne. Detta skapar väldigt mycket skuld och skam och får en att må jättedåligt. Det räcker att jag bara kommer innanför dörren så känner jag att något är på gång. Eftersom man står dem så nära så vet de vilka ömma punkter de skall  trycka på. Man vet att det är sjukdomen som gör det men ibland blir det bara för mycket. Man önskar så att de var friska och att dert gick ha en normalrelation. Efter att jag pratade med en kurator på skolan och sedan genom en sjuksköterska på psyk har jag kommit fram till att jag är medberoende. Som anhörig har du rätt till tre fria besök på vuxenpsyk utan att bli inskriven i deras journaler. Den sköterskan jag pratade med ställde även upp vid ett annat tillfälle vilket jag uppskattade. Jag kan även rekommendera boken flodhästen i vardagsrummet av Tommy Hellsten. Vet att det är svårt men tror det bästa är att försöka att hjälpa och hela sig själv. Att sätta gränser gentemot dem för de äter på en så mycket att till slut försvinner man. Allt man kan tänka på är dem och deras problem och glömmer sig själv. Ditt liv är värdefullt och du har rätt att må bra. Det är inte ditt fel att din mamma mår dåligt. Pappa har ifrågsatt att jag sökt hjälp och undrat om jag är sjuk förstår inte att jag var tvungen för att palla. Så jag tro att det är så med dina morföräldrar de ser bara sig själva hela tiden och inte att du går under det är så ego. Tänker på dig och hur du har det! Skriv gärna tillbaka om du vill!