Det känns som om du beskriver min uppväxt och min egen mamma. Alla turer in och ut från psyk och hennes dåligt sjukdomsinsikt. Det var bara för något år sedan som jag fick reda på att min mamma var diagnosticerad som Manodepressiv och det av min pappa eftersom mamma själv knappt förstår innebörden och troligen inte skulle känna vid den om hon fick reda på det. Det var under psykologi A och B som jag läste mer om sjukdomen och brjade känna igen mig och insåg att det inte bara handlade om vanliga depressioner.

Jag är idag 18 år och går sista året på Gymnasiet. Även min mamma är frisk i perioder men faller hela tiden tillbaka i samma sjukdomsmönster vilket alla andra utom hon själv uppmärksammar. Hon insjuknade första gången när jag var tio år och har sedan dess fallit tillbaka flera gånger. Just nu börjar hon insjukna igen och även om det absolut inte är fösrta gången känner jag mig like hjälplös och förvirrad som alla andra gånger. Även mina föräldrar är skilda sedan två år tillbaka och att det inte fick henne att insjukna igen var för mig väldigt förvånande (kanske berodde det på att det var hon som hade träffat någon ny och ville skiljas). Därför känns det den här gången ändå mer skrämmande eftersom min pappa alltid har varit där förut. Jag har en yngre syster och mamma lever tillsammans med en man men han är inte direkt någon klippa i stormen. Både mamma och han ringer mig konstant och eftersom pappa inte är kvar är det som om jag får ta det stösrta ansvaret... Även min mormor och morfar skylde det hela på min pappa och har inte heller dom kunnat ge speciellt mycket stöd eftersom de helt enkelt inte klarar av det. Med mim mamma är det så att hon skyller allt på alla som finns där för henne och som föröker hjälpa henne men tycker själv att alla är emot henne. När hon är frisk eller inne i en mer manisk period kan hon köra över folk och bara ägna sig åt det hon själv värdesätter (speciellt sitt arbete som många gånger utlöser depressionen på grund av stress) medan under hennes deperimerade perioder förväntar hon sig att alla ska komma tillbaka och släppa sina egna liv för att hjälpa henne. Min mamm kan även vara mycket manipulativ och dölja sitt sjukdomstillstånd (även under de värtsa ångestattackerna) för alla andra än oss närmare (hon kan "spela helt normal för läkare, polis, grannar, arbetskamrater, name it..).

Det känns konstigt att skriva om allt såhär, lite som om jag beskriver något jag har sett och inte riktigt varit med om själv, men att jag inte är ensam och att det finns fler som upplevt det som känns som om det bara är jag och ingen annan är faktiskt en liten tröst. Även jag tar studenten (bara om lite drygt en vecka) men eftersom de flesta som kommer på min studentmotagning (släktingar och en del närmare vänner) är medvetna om att hon är sjuk och även vet hur hon beter sig är jag kanske i en lättare sits än du. Jag har själv oroat mig för att hon ska förvandla det hela till en kaotisk lyssna på mig och flippa ut hel tillställning men just nu orkar jag inte tänka på det speciellt mycket. det enda jag vet med min mamma är att det skulle bli värre om jag inte bjöd henne och att hon då skulle ställa till med kaos!

Allting är upp och ned just nu och eftersom jag inte bor hemmma hos någon av mina föräldrar har jag dålig koll på hur lång in i sjukdomstillståndet hon har gått. jag bor inakorderad i Uppsala efetrsom jag pluggar där men åker hem ibland. Efter studenten vill jag skaffa mig ett jobb och bo kvar här eftersom det inte känns som om jag kan flytta hem till arken mamma eller pappa. Mamma vill så klart att jag ska bo hos henne eftersom hon känner sig ensam. Just nu är jag inte säker på hur allt kommer bli.

Svara gärna tillbaka

Hoppas det kan ge dig lite hjälp för att läsa din historia hjälpte mig

//N