Tack till er alla som delat med er av era erfarenheter kring detta! Det var skönt på nåt sätt att läsa att det var fler som känner så dubbla känslor om sin förälder. Jag är 27 år och inser nu att min mor inte var riktigt kry. Hon var inte bara en person som jag å ena sidan älskade och å andra sidan inte kunde med som person. Jag kämpar nu med att acceptera att hon var som hon var, man väljer inte sina föräldrar. Jag är på ett sätt arg på henne att hon kunde utsätta mig för detta men samtidigt väldigt ledsen över att att hon inte kunde få ett lyckligare liv. Det är så tragiskt att det blev som det blev. Efter flera självmordsförsök med tabletter, knivar, skära sig i handlederna, somna i badkaret, in och ut på psyk med råden "nu går du inte hem och gör om det här om du vill leva", slutade det med att hon struntade i att ta kvällsdosen medicin, satte på sig sin fina gamla svarta sidenpyjamas, la sig i sin säng med släckt lampa, lindade in huvudet i toapapper, trädde en avfallspåse över huvudet och surrade fast den med grov tejp och tjockt gummiband med dubbelknut i nacken, tog på sig ett par svarta vantar och dog liggandes på sidan med täcket till midjan och huvudet (i påsen) mitt på den ergonomiska kudden mot ryggproblem. Det var så jag hittade henne dagen därpå vid lunch, eftersom hennes väninna blivit orolig över att hon inte svara i telefon eller vid dörren. Det var en mycket otäck känsla av att komma försent. Att känna på lukten att det var mamma men att hon var kall och stel. Att hon var där men ändå inte. Ja, det här är i särklass det konstigaste min mamma har gjort. Kämpa på alla ni därute, livet är olika rättvist och inte, och när allt kommer omkring handlar det bara om en enda sak; göra det bästa möjliga av situationen.