Hoppas du har lyckats bra med din bok. Det du skriver om den tomma, genomträngande och symbiotiska blicken har jag också varje gång jag måste konfronteras med min mor. Usch!
Jag gjorde ett självmordsförsök för jag inte orkade med situationen mella oss för några år sedan och nu berättade jag det för min tolvåriga barnbarn om det. Min dotter blev jättearg. Det är just det att man inte får tala öppet och sanningsenligt o ärligt om saker som det är i vår familj som gör att vi alla går omkring som fiolsträngar och trötta Det känns hopplöst, trots att jag är besatt av att reda ut mig själv o bearbeta mm. Jag hoppas det kommer en vändning en vacker dag.
Kram på dig o lycka till med ditt liv.
Irre