Kämpa på
Hej!
Jag är en 21 årig kille som växt upp med en manodepressiv pappa och lever fortfarande med det. Jag har aldrig sökt hjälp för det eller pratat om det riktigt, det har påverkat mitt liv oerhört men ändå gjort mig till den jag är även om jag aldrig önskat denna situation.
Jag hitta det här forumet av en slump, och när jag läste lite vad andra skrivit har jag kännt igen mig och även om jag kanske aldrig velat använda någon psykolog eller vänner för att prata ut och få stöd, så vill jag skriva nånting till Er andra som har föräldrar som har manodepressiva problem, eftersom jag själv vet att det är svårt att lyssna på nån som inte varit med om samma sak.
Jag pluggar själv till läkare och känner att jag vill bli psykolog så småningom eftersom jag är så trött på svenska psyksjukvården och det ända sättet för mig att hjälpa folk med liknande problem som min far är att själv försöka göra en ändring. Det är så tyvärr, vilket nog de flesta av Er anhöriga och psykiatri patienter märkt, att det finns oerhörda brister. De som ändå känner "patienten" bäst är de anhöriga, och läkarna har ingen som helst respekt för deras tips, åsikter eller information. Det finns inget preventativt arbete, utan man gör först nånting åt saken när patienten tillslut hamnat på akutpsyk. Jag har utvecklat en sån känsla för min pappas sjukdom så att jag kan förutspå hans mani/depression i förväg, bara genom hans ton och samtalsämnen under 1 min, långt innan läkarna änns märker nått. Jag och min mor har gång på gång meddelat läkarna att nånting är pågång men alltid fått svaret, "ni överdriver" efter att han blivit inkallad till möte. Detta efter att det står i journalen att "han manipulerar läkarna om sitt egna hälsotillstånd".
Eftersom min mamma är skilld med min far men ändå tagit hand om honom under hans depressioner och när han är normal och de har varit gifta innan i 20 år vägrar läkarna att inse att vi är ett användbart hjälpmedel i deras jobb, men på sin pedistal är tyvärr läkarna helt instängda med sin utbildning och anser sig som gudar. Vi är ingen "säker källa" för att vi inte har utbildning. Vi har till och med blivit förlöjligade för vårat engagemang.
Men sanningen är att är det nån som kan nånting om min pappas hälsa så är det vi, den ända skillnaden är att läkarna kan skriva ut läkemedel, och det verkar vara det ända dom gör när allting redan är försent. Flera gånger har vi försökt förhindra upptrappning av hans sjukdom, men läkarna har inte lyssnat och det blommade ut i full mani/depression.
Denna historia känner ni säkert till, psykiatrins nonchalans, värdelösa läkare och försena agerande. Det är inte bara det, utan även föreskrifterna, reglerna är sånna att man först får ta in nån när tillståndet är kritiskt. Jag drar inte alla över en kamm, det finns underbara läkare som borde va förebilder, men tyvärr så är större delen rent ut av sagt skit. Man borde se över intagningskriterierna för läkarna, inga exakt 20.0 eller nått sånnt. Läkare handlar inte om att vara bokmal, utan även empati och bemötande. Det är där hela systemet brister, inför personlighetlämplighetstest speciellt för psykiatrisk specialisation.
Alla har olika behov, jag är en sån som inte pratar om min pappa direkt med nån för jag känner att ingen kan förstå mig egentligen eller hjälpa. Men jag ville skriva här för att andra kanske behöver höra att de inte är ensamma med detta problem. Det finns tyvärr inte så mycket att förvänta sig utav psykvården. Ni måste hålla huvudet uppe och kämpa och vara ett stöd för både den sjuka och de andra i familjen och stötta varran. Sätt gränser under manin och låt Er inte förtryckas, dra Er undan under manin för ni kan inte hjälpa då tyvärr.
Men glöm aldrig hur mycket Ni änns älskar den sjuke, att tänka på Er själva, bränn inte ut Er. Ni kan inte göra allt, jag har alltid försökt eftersom det är ingen annan (t.ex läkare)som försöker tillräckligt men det är trots allt en psykisk sjukdom och tyvärr under manin kan man inte förändra mycket.
Men stöt inte undan era sjuka föräldrar, för det är en sjukdom de hatar inte er på riktigt om det nu säger det under manin och så vidare. De är sjuka, och sjuka människor behöver hjälp och den bästa hjälpen de kan få är ifrån sin familj. Är det nån som kan hjälpa är det ni. Det är sorligt att se folk glömma och lämna sina föräldrar pga. den här sjukdomen, jag har kanske önskat det ibland för att vara ärlig men det är trots allt min familj och den ställer jag upp för, även om det tärt på mig.
Till alla er där ute kämpa på.
Hej
Kommentarer till det här inlägget: [Upp en nivå]