ja.., jag har ju sett hans personlighet ändrats väldigt mycket genom åren. har varit väldigt svårt att uppleva det på nära håll. mamma har ju isolerat honom helt och han saknar socilat umgänge helt(utanför jobbet som han ändå lyckats behålla) jag tror att han behöver prata med någon men han vill inte inse det här. ibland känns det som att jag är föräldern..mamma är ibland mer som en mamma åt honom, styr och ställer.. allt känns så fel. jag har försökt säga det till honom i flera år..(att han behöver prata med någon)men han säger bara att de inte kan hjälpa honom och att "de" kommer att säga att han är dum i huvudet som stått ut så länge med allt..säger även saker som att han vill sticka från allt..känns då som att jag ska ta ansvar för min mamma(hon kan inte jobba iom sin psykiska sjukdom)vilket jag inte alls vill.. jag vet att jag är i behov att prata men vet inte hur.. vill gärna gå med i någon stödgrupp mer men har inte hittat någon än. det verkar inte direkt satsas på de som har en psykiskt sjuk förälder. men socialen vill jag inte gå till.. jag tror inte de kan hjälpa mig direkt eller ja jag vill inte..är över 18 år med så..