Men att äntligen läsa inlägg där jag känner mig förstådd och känner igen mig. Min far kanske inte var den angripande typen men han gjorde det heller inte bättre genom att varje gång mor o jag kom igång, suckade han och gick ut i trädgårdslandet eller ner i källaren. Men mor vaktade alltid på far o mig om vi prata och kom alltid emellan oss. Nu sen han är död känns det att hon inte kan det längre och jag har brytit kontakten så att säga med henne, jag har sagt att hon får skriva till mig om hon vill. Först i början mådda jag väldigt dåligt av breven men vart efter som jag jobbar på med mitt med den hjälp jag har här i en annan stad, dit jag flyttad för att få avstånd till slut, så nu skickar jag en del kort för att "göra min del" men jag kan o vill inte träffa henne, efter att nu i julas tjata hon på min dotter att kom hit o ta med mamma, så åkte jag över till henne en timma. Jag kände att det var bra, för där har allt stått stilla, hon behandla mig lika nervarderande men jag kan fortsätta i mitt beslut att stå kvar o jobba på mitt växande.
Hoppas du får kontakt med mig Irre, om du läser inslage`?
Lycka till för dig med.
Irre