Det känns som om vi har haft parallella uppväxter. Jag har också haft ont i hela kroppen, legat i värk som fullständigt har golvat mig. Jag har haft rädslan att värken inte skall släppa. Jag har förmånen att få gå på psykiatrisk sjukgymnastik och det är ett himmelrike. Det kallas basal kroppskännedom och jag får lära mig att HÖRA kroppens signaler. Jag har ju fullständigt ignorerat vad kroppen har sagt till mig, det var därför jag fick den hemska värken. Jag har ont nu också, framförallt i ryggen, men nu har jag får jag verktyg för att hantera det onda. Jag känner att det finns en väg ut.

Jag lider så med dig när du skriver att du inte orkar mer. Jag vill ge dig energi, det går väl inte, men jag kanske kan skänka dig lite hopp. Jag går själv i kognitiv terapi och det har gett mig hjälp. Hjälp att identifiera problem så att jag kan göra något åt det. Kan det vara något för dig? Du är så mycket värd!

Jag funderar på att må illa, kan det vara som så att du att du känner dig inget värd för att du orkar inte prestera mer och då när andra vill att du skall komma tillbaka så kommer illamåendet därför att du tror dig inte vara något värd i dig själv och du är för trött för att kunna prestera och då kommer illamåendet. Det blir en ond cirkel. Förstod du något av det jag försökte förklara. Jag har nämligen känt på liknande sätt själv och jag funderar på om det var det som hände med mig. Då blir kontakten med andra jobbig också i och med att jag upplever det som krav. Jag är för trött och orkar inte prestera och då blir det en ond cirkel. Det som hjälper är att helt enkelt försöka bestämma sig för att antingen duger jag som bara jag, utan prestationer, eller så försvinner väl de människorna. Jag börjar ibland bli trygg i detta och inte överger mig själv, men lika många gånger misslyckas jag.