Jag fick många tankar
Det finns så mycket att säga, men orden räcker inte riktigt... Har inte varit på den här sajten förut. Men en förälder som kallar sitt barn sådana saker, det är en grymhet utan like. Det är ju verkligen att avsäga sig föräldraskapet. Mot detta har man all rätt att värja sig, att stänga dörren om sig för att skydda sig. Man längtar ju efter en hel förälder, man längtar efter de goda sidorna som kanske finns glimtvis. Och hoppas, och hoppas, och får slag på slag... När man kan har man rätt att försöka stänga dörren. Jag har inte varit med om just detta, men jag har en förälder som inte vet vad andras känslor är för något. Och jag har precis börjat fatta att jag måste stänga dörren, för att få ett eget vuxenliv. Det är svårt. Som någon annan skrev någon annanstans här. Man är rädd att föräldern ska dö. Man vill någon slags försoning. Men för att kunna försonas med det som varit och reparera en relation bygger det ju på att man idag, när man möts, kan mötas med ömsesidig respekt. Om ens förälder inte klarar av att bemöta en med respekt, då går det ju inte att försonas, att upprätthålla kontakten. För man gör bara illa sig själv.
Det var "intressant" de där orden av Tommy Hallsten. Jag har liksom ni och många här vuxit upp i en situation som gett mig en "ryggmärgsreflex" att alltid tänka på andra först. Men ständigt hör man i medierna att vårt samhälle blivit så individualistiskt och egoistiskt. Jag tror inte på det. Det är en enögd bild. Alla vi - och vi är många - som växt upp såhär har lärt oss att ständigt tänka på andra. Vi behöver knappt tänka ens, det sker nästan reflexmässigt. Däremot behöver vi verkligen lära oss att sätta gränser och bry oss om oss själva också.
Det är ju inte bra om vi själva blir lika oförmögna att ta in och ta hänsyn till vår omgivning som vår/våra föräldrar. Men vi behöver få utrymme att lyssna på och ta hand om oss själva. Gör vi inte det, då kan vi tillslut inte ta hand om någon alls.
Lina
Kommentarer till det här inlägget: [Upp en nivå]