Kuling.nu

Mötesplatsen för dig som har en förälder med psykisk sjukdom

Varför vi söker oss till dom vi känner igen--- ???

Nu förstår jag! Kom på det i mina grubblerier och i umgänge med medmänniskor. När mina läkare och psykologer förklara för mig att man söker sig till t ex en man som män känner igen genom den mor eller far man har,,  jag har inte rätt fattat först... eller kanske det också är i den ordningen jag skulle förstå... Jag gifte mig med en man som jag kallade för alkoholist, trots att min mor var rädd för sex o alkohol och hade varnat mig för det. Nu ser jag att jag hade en "lätt" alkoholist eftersom jag nu kan jämföra med värre. Jag skilke mig efter 14 år och hade sen en särborelation i 14 år med en känslossårbar man, mera lik mig. Nu har jag gift om mig med en man med egna åsikter det är svårt att rubba, precis som jag själv. Det är den bästa relation jag har nu eftersom jag hade fått erfarenheter så jag blev ihop med min nuvarande man på mina villkor mera.

Under alla år har jag skyllt på min mor för att hon oxå är väldigt känslostark och våra personkemier inte gick ihop. Vad jag nu vill försöka pränta ner är att jag har blivit trött efter år av insjuknande i styrka, då jag skulle bevisa att jag visst kan och bryr mig och var överallt utom hos mig själv! Vi har ju aldrig fått några psykiska diagnoser men vi har efter min mors traumatiska liv i sin ungdom i andra världskriget utvecklat ett krig mellan oss och beskyllt varandra för både det ena o det andra. Jag vidhåller i alla fall att det är mor som börja eftersom just det är hon som är min mor. När hon kallar mig för hora när jag är 14 år och till mina män har sag att Irre, hon är en hora hon, hur känns det för dig att vilja vara med henne?

Jag har väl all rätt att få skrika håll käften när jag blir kallad för dålig mm.

Ska bli spännande och se vart mina insikter o bearbetningar leder till.

Kommentarer till det här inlägget: [Upp en nivå]