ja, jag förstår hur vi får hålla på eftersom vi inte från början fick information och att vi inte var emotionellt mogna när vi var små... att någon vuxen skulle ha gått in och berättat att förälderna har skador i sin emotion. Och de som fått diagnos ändå tillåts trakasera sina barn och ingen stävjar det så dom blir vana att fortsätta skita i hur andra känner eller åtminstone barna blir skyddade med vetskapen att det är inte ditt fel. Men det är väl nån Guds ordning i det hela kanske? Som t ex alkoholisten säger att jag tackar Gud för jag haft det här djävliga livet så jag har något att vända till det goda. Ja, kanske vi behöver offer för livets paradox. Hoppas du förstår hur jag menar?
Kram igen...
Irre