Jag har börjat fundera så himmla mycket på senaste tiden. Speciellt på min barndom. Jag skulle vilja säga att jag växte upp i ett varmt och kärleksfullt hem, fast ändå inte. Min pappa har alltid betett sig underligt. Har aldrig kunnat föra en normal diskusion med honom, är precis som att han på något sätt inte förstår "vardagliga saker" som att prata med en 5 åring. Hur som så visades "vårat" liv som en taskig inspelad reklamfilm utåt när jag va liten, men bakom stängda dörrar va det en helt annan sak. Då var det som allt va iskallt och dålig stämning. Min pappa utsatte mig, min mamma och min yngre bror för psykisk misshandel. Min mamma började tappa håret för att hon mådde så dålig och började dricka väldigt mycket. En annan sak jag minns är när jag va 7-8 år och hade fått en allergisk chock hemma av något jag ätit, va min mamma tvungen att köra mig till sjukhuset när hon druckit för min pappa skulle jobba (när hans barn håller på å dö).

Min mamma och pappa skilde sig och vi bodde varannan helg hos pappa. Det va en jobbig tid min mamma fick stå och laga matlådor hemma till mig och min bror som vi tog med oss, för våran pappa gjorde inte det. Han kunde komma hem sent på nätterna vid 3-4 när jag och min bror bodde hos honom. Då fick jag hämta min bror på dagis och se till att han fick hjälp för min pappa brydde sig inte och min mamma orkade inte under den tiden vi skulle bo hos pappa.

Hur som så har det gått några år sedan dess och både min mamma och min pappa lever i nya förhållanden. Min mamma har problem med sitt drickande och har börjat bete sig underligt ibland. Hon kan få skrikanfall och och börja prata om saker som inte hänger ihop. Min pappa lever med en annan också. Dom har två barn och min halvsyster har blivit så inåtvänd. Hon säger och gör konstiga saker. När jag va hemma hos min pappa för ett tag sedan så sa min halvsyster mycket hemska saker om mig och min bror att hennes mamma sagt att vi va barn till djävulen och vi ville döda våran halvbror. När jag gick upp på hennes rum såg jag teckningar på golvet med hemska, vidriga och avskyvärda motiv. Min pappas kvinna har under alla år dom vartit tillsammans åkt in och ut på psykhem. Under ett tillfälle när hon låg inne ringde min pappa mig och sa att jag fick ta mina halvsyskon annars skulle han lämna dom till socialen, det gjorde jag inte för jag orkade inte med skiten. Då åkte pappa och avlivade deras hund som va frisk och kry och sedan ringde han och grät i telefonen han förstår inte vad han gör.

Jag älskar både min mamma och min pappa väldigt mycket dom e ju trots allt mina föräldrar och sett till att jag lever och finns idag. Men ibland tar det tvärstopp. Jag vill att dom ska få hjälp med sina liv men orkar inte längre engagera mig. Jag har inte hunnit med att börja med mitt "liv" ännu känns det som eftersom jag alltid fått ställa upp och vart en hjälpande hand. Dom som jag oroar mig för mest är nog mina halvsyskon. Hur hjälper man någon som inte själv förstår att man är sjuk el har psykiska problem?