Att inte bli trodd kan få vem som helst att ge upp, att inte våga eller vilja göra om försöket att berätta. Jag kan berätta att när jag som vuxen berättade för mina kusiner så var de alldeles förskräckta, de hade inte någon aning om hur min uppväxt hade varit. Det är en del i sjukdomen, att dölja, att ingen skall veta. Det skall verka normalt utifrån, och jag trodde själv att jag levde i en normal familj, vilket jag har förstått senare, inte var fallet.

När jag tyckte att jag hade fått nog av värk och elände från min mor så gick jag till läkaren och han skrev en remiss till öppenvårdspsyk, det var bland det bästa som hänt mig. Jag fick prata några gånger med en psykolog och sedan har jag gått i kognitiv behandling och det har hjälpt mig jättemycket.