Hej Miche! Jag har inget definitivt svar på hur man ska göra för att kunna få ro, och vara ifred från sina föräldrar. Det är svårt. Jättesvårt att bryta med föräldern. Men du gör rätt i att lyssna på dig själv och sätta gränser. Det du berättar om manipulation, att allt kretsar kring din förälder, att hon väljer att ibland ge julklappar till andra och att hon hotar med att ta sitt liv, det ska man inte behöva acceptera. Det låter som en aggression från din mamma. Hota sina barn att ta sitt liv, en aggression. Dra in julklappar och ge till välgörenhet, en aggression. Och/eller "bara" en oförmåga? En person som har kombinerad syn- och hörselnedsättning befinner sig i en mycket svår och både fysiskt och psykiskt påfrestade situation. Man blir helt uttröttad av att hela tiden vara på helspänn för att uppfatta sin omgivning. Det är vanligt att man isolerar sig socialt, för att man inte ser och hör. Man kan bli mycket orolig och ångestfylld av att man tappar greppet om sin livssituation. En kraftigt nedsatt syn och hörsel klassas som dövblindhet. Det är ett eget funktionshinder/funktionsnedsättning, eftersom det leder till så många specifika svårigheter att ha denna dubbla funktionsnedsättning. Din mamma behöver nog hjälp, både känslomässigt men också praktiskt för att kunna hantera vardagen bättre. Den hjälpen kan man få på "habilitering och hjälpmedel" i landstinget. Det ser lite olika ut beroende på var man bor. Men det finns  sk dövblindteam som jobbar med dessa frågor. Där jobbar tex synpedagoger, audionomer, kuratorer, psykologer, arbetsterapeuter... De kan hjälpa din mamma att få lite ordning på tillvaron. Ofta behövs det en remiss från ögon- och öronläkare, men man kan också ringa direkt dit och höra sig för. Jag som skriver detta har jobbat med människor som har en dövblindproblematik. Allt detta är bara en förklaring. Men det försvarar inte din mammas agerande. Hon har inte rätt att hota och manipulera dig. Du har rätt att sätta dina egna gränser. Och eftersom det är så svårt att bryta med sin förälder - i hjärtat hoppas man och längtar - så kan man börja med att ta en paus. Det har jag själv gjort från en av mina föräldrar. Det svåra är bara att vara tydlig, när man inte vågat vara det förut. Och det är svårt om föräldern inte accepterar att man sagt att man tar en paus. Men det enda man kan göra är att visa var man har sina gränser. Om föräldern överträder dem, det kan man inte styra, men det viktiga är att säga ifrån på ett så bra sätt som möjligt.