Hej,
jag tycker att du låter som en fin, kärleksfull och empatisk mamma som vill det absolut bästa för dina barn. Jag tycker också det låter som du har väldigt fullt upp med dig själv och dina problem och att det bästa för dina barn är då - att bo någon annanstans. Tonåren är en tid av kaos och sökande och man behöver lugna, stabila föräldrar för att våga kasta sig ut i det kaoset. Tonåren är också en tid då man faktiskt klarar av en massa saker, rent praktiskt. Som att handla, tvätta, laga mat, städa. Men tonåringar är fortfarande barn och barn är destruktiva experter på att älska självuppoffrande.

Det här är en livsfarlig kombination för er gemensamma framtid, tro mig för jag vet.

Om du är svag och ledsen, kommer dina barn av kärlek och lojalitet och rädsla bli väldigt starka och vuxna. Snabbt. Risken är då att ni hamnar i omvända roller, vilket gör er alla tre till förlorare. I förlängningen. Sånt här är ju i princip omöjligt att se när man är inne i processen, men jag tror att risken är överhängande att om barnen bor kvar hos dig kommer de i efterhand sörja sina förlorade sista barnår - och i värsta fall vända den sorgen och bitterheten mot dig. Mycket annat kan ju också gå snett på vägen, det finns många faror och fällor som tonåringar kan falla ner i. Så tänk långsiktigt och följ din väns goda råd, tycker jag. Ge dina barn lite ro och en lugn vardag genom att få tillbringa tonåren någon annanstans än i ditt hem, men fortsätt ha er nära, kärleksfulla kontakt. Du kommer alltid alltid vara deras mamma, och gör ni såhär tror jag att er relation kan fortsätta vara god i femtio år framåt.

Jag är medelålders med egna barn (dock inte så stora som dina) och uppvuxen med en manodepressiv mamma. Jag gjorde allt för min mamma under tonåren, nu orkar jag knappt se henne längre. Och det sörjer jag verkligen, det är fruktansvärt att känna så för sin egen mamma! (För att inte tala om hur mycket hon sörjer det...)